Läser mig till att de rödgrönas “skattechock” för mig skulle innebära en skattehöjning pÃ¥ ungefär 102 kronor i mÃ¥naden, siffran är beräknad pÃ¥ 15 000 i mÃ¥naden.

Ungefärliga siffror det här, som kan variera en smula, men ändå. Skulle jag välja att börja arbeta (betald) heltid skulle det rusa iväg till smått hisnande 161 kronor mer i skatt i månaden, då utgår jag från en månadslön på 25 000. Skulle jag tjäna 45 000 i månaden skulle jag behöva betala hela 294 kronor i månaden mer för att bidra till en anständig politik som ger någorlunda rimligt stöd för arbetslösa, sjuka och socialt utsatta personer.

Är det verkligen en skattechock för låg- och medelinkomstagare? Eller är det mer en marginell skatthöjning som gör att jag hjälper till att ta ansvar för mina medmänniskor?  

Kom igen. 

Kritiker rasar mot att de rödgröna vill höja skatten för de som tjänar mer än 40 000 i månaden.

Det sägs att den stora katastrofen ligger i att vi på så vis tar bort incitamenten för människor att skaffa sig en bra utbildning och sikta på chefsposter.

Säkert kan det ligga något i det.

Men låt oss ta ett djupt andetag, sansa oss, trampa ur litegrann.

Så här. Att skaffa sig en bra utbildning kan naturligtvis till viss del handla om att sikta mot rikliga inkomster. Visst, men främst måste det väl faktiskt ändå handla om att vilja skaffa sig ett bra jobb att trivas med, något utvecklande och givande. Själva möjligheten att få utforska sin potential och vara en medskapande kraft i samhällsutvecklingen. Dessutom har utbildning och bildning ett egenvärde, alldeles oavsett lönenivåer och anställningsbarhet. Medborgare med god bildningsnivå är bra för hela samhället. Det är också kul att få lära sig; livslångt lärande är medicin för själen.

Förlåt då. Men så tycker jag, så ser jag på vad som är rimliga och försvarbara motiv. Visst är det vettigt att kunna räkna med inkomster som gör att man inte går back på att utbilda sig. Men i grunden måste det få gå ut på att söka sig till det som är givande för en själv och som också kan ge öppningar för att kunna bidra till något som är bra för andra, där man kan få kombinera lust med ansvar, självförverkligande och bra för andra.

Tackelitack för nu.

Jag har skrivit en debattartikel åt Expressen.

http://www.expressen.se/debatt/1.1957113/carl-martin-vikingsson-unga-ta-er-upp-fran-sofflocket

Så kom våren. Och med denna - och tur är väl det - en massa att ta tag i.

Stures Dansorkester ska släppa skiva. Jag vet, det har sagts förut, men nu börjar det faktiskt likna något, vi börjar komma någonstans. Bandet har också hunnit känna på scenen vid ett gäng tillfällen under den senaste tiden, och det har känts bra, verkligen. Önskas smakprov kan man gå in på

http://nyheter24.se/bloggar/maktkampbloggar/carl-martin-vikingsson/

lyssna och titta på videoblogginläggen blås, så? och  blås mera. Det rör sig om läckage från studion.

Annars sker också en del annat i det fördolda. Jag sitter i styrelsen för Miljöpartiet i Stockholmsregionen och i valutskottet i Miljöpartiet Södertälje. Massa givande möten blir det.

Bloggandet blir sporadiskt, det får helt enkeltvara så, det är ok. Jag återkommer.

Under en tid framöver ska jag videoblogga. Spektaklet kan ni se här:

http://nyheter24.se/bloggar/maktkampbloggar/carl-martin-vikingsson/

Idag låter miljöpartiet världen få veta att partiet vill sänka momsen för företag i tjänstesektorn. Utmärkt.

Om vi ska komma till rätta med problemet att det idag är billigare att slänga och köpa nytt än att reparera, så är det viktigt att vi börjar formulera en politik som gynnar det långsiktigt hållbara. På köpet skapas arbetstillfällen. Klockrent.

http://www.dn.se/debatt/vi-vill-sanka-momsen-for-foretag-i-tjanstesektorn-1.1070029

Blev uppringd av en journalist som undrade om jag hade några teorier kring varför det är så få kulturpersonligheter i (på höga poster) politiken. Apropå detta att jag kandiderar till Riksdagen för Miljöpartiet.

Utan betänketid landade jag i att det nog kan vara tudelat. En sida av det hela är nog praktisk, jag tänker mig att man ofta tar sig till högre poster genom att gå på partimöten och via uppdrag som fritidspolitiker i kommuner eller så. Sånt utspelar sig ju mest på kvällar och helger. Och för mig gäller i alla fall att det är då jag jobbat, det är då jag skött artistkarriären. Jag har fått välja, och partipolitiken har fått falla bort, även om intresse och vilja har funnits. Tänker att jag inte är ensam om att ha upplevt det dilemmat.

En annan sida är att jag upplever det som att man ofta drar sig för att ta ställning partipolitiskt i kultursvängen. Kanske av rädsla för att förlora lyssnare och läsare, köpare. Och det är ju läskigare. Inte minst med tanke på att en artist eller konstnär då istället lätt kan hamna i att bli en företrädare för en politiskt uppfattning man egentligen inte står för; det ytliga, populistiska och lite fega där det gäller att vara köpare, bokare eller curators till lags.

Skulle det politiska livet ha något att vinna på att fler kulturarbetare fanns med i debatten? Jag är förstås jävig, men ändå så vågar jag nog påstå att det är så. Tror faktiskt att det behövs fler röster med vana att ta sig an de stora berättelserna och de svåra frågorna. Inte minst med tanke på att vi ofta får höra att politiken inte förmår engagera, att den är för tekniskt lagd.

SÃ¥ hur kan partierna locka in fler kulturpersonligheter? Kanske kan det handla om att tillÃ¥ta sig att i större utsträckning plocka in oprövade kort i gamet. Själv har jag upplevt en öppen famn när jag valt att kandidera till poster, och det tycker jag känns skitkul. Samtidigt är detta förstÃ¥s inte alldeles okomplicerat, eftersom man genom att erbjuda “genvägar” riskerar att vinna bra politiker, men samtidigt förlora i intern förankring.

Jag har inget definitivt svar, tänker snarare att det kan få handla om att hålla frågan levande. För som bekant handlar det ofta lika mycket om att ställa de rätta frågorna som att hitta de rätta svaren.

Den som lever får se.

Stures Dansorkester är på gång. Skivarbetet i full gång i studion.

Spelningar med ny och mäktig sättning i Kalmar 26/3, Linköping 27/3, Skogsnäs 3/4 och Åre 5/4. Och mer ska det bli. Se upp!

Hungrigt, med själ och hjärta.

Det pågår just nu en ganska spännande debatt om borgerlig idédebatt, eller snarare avsaknaden av den samma. Det påpekas bland annat att vi idag ser mycket av fartblinda och fantasilösa hyllningar till marknadsekonomin, mindre av eftertänksamma formuleringar kring vad som är värt att veta, vilka sidor av det mänskliga som vi bör odla.

Jag håller med om det. Även om jag personligen knappast håller mig med en konservativ världsbild, så kan jag absolut tycka att vi behöver mer av välformulerad konservatism, en konservatism som inte ägnar sig så mycket åt att gnälla över genusteorier, icke-föreställande konst, minskande homofobi och kvinnors rättighet till sin egen kropp, utan istället funderar mer över människans roll på jorden och vill ta ansvar för kommande generationer andra arter som lever här.

Om jag ska unna mig att lyfta mig över partipolitiskt gafflande och slentrianmässigt positionerande måste jag ändå medge detta: vi behöver hjälp från högerflanken om vi ska kunna ge oss själva förutsättningar för att ta långsiktigt ansvar för vår planet. Vi behöver kloka konservativa som kan stå upp mot historielöshet och sälja in hållbar utveckling även hos de som knappast är benägna att ta till sig det budskapet från miljörörelsen.

Läsvärt. Och läskigt. Och inspirerande.

Tänker mig att de allra flesta ser vapenexporten som nÃ¥got oanständigt, ändÃ¥ fortsätter den. Kanske är vÃ¥rt uppdrag att lyfta frÃ¥gan om och om igen…

http://varldens.wordpress.com/