Hur ska vi nå fram?
Det riktigt kryper i kroppen på mig.
Vi lever i en värld där människor varje dag tvingas arbeta under slavliknande förhållanden, allt för att en del av oss ska kunna shoppa, skaffa fler prylar till lägst möjliga pris.
Varje dag begår storföretagen brott i den heliga tillväxtens namn, och många av oss backar dem glatt; vi köper, vi godtar, vi tänker att vi inte kan göra något, eller att vi inte orkar bry oss.
Ständigt skitar vi ner och skändar planeten, detta mirakel av liv vi fått att förvalta.
Fattigdomen tror vi oss tydligen kunna bekämpa genom att göra de rika rikare. Många av oss tror att vi är vinnare, att vi förstått hur det hänger ihop, men är i själva verket grundlurade, alltmer av konsumenter, allt mindre av medborgare. Vi gör som vi blir tillsagda, godtar ekonomismens förklaringsmodell, där vi ska lyda marknaden och inte tro att systemet som byggts av människor också kan förändras av människor.
En del dagar flåsar det mig nacken.
Men jag vägrar misströstan, jag vägrar lämna hoppet. För jag vet att det går, vi kan bygga, vi får inte glömma det. I parlament, i affären, på gatan, vid köksbordet, på banken. Genom konsten, genom vetenskaperna, genom hantverket. I vårt dagliga liv och vid högtidliga tillfällen.
Vi måste bara få så många som möjligt att fatta det, bara tillsammans kan vi ordna upp det. Bara flertalet kan bygga det samhälle som är gott för de många, där det inte är avgörande i vilket land man fötts i, i vilken familj man växer upp, om vi fötts som kvinna eller man. Det ska inte heller hänga på sexuell läggning eller hudfärg, inte heller på om man kommer till världen idag eller om några generationer.
Kan vi haja det?
februari 21st, 2010 at 9:57
Väl rutet!
februari 27th, 2010 at 19:47
Pröva med NordKorea
februari 28th, 2010 at 11:30
Jag inbillar mig att mänskligheten är kapabel till modeller bortom de som redan prövats. Att Sovjet inte var modellen innebär väl ändå inte att vi inte kan vilja ha ett anständigt samhälle. Måste man älska blå planekonomi bara för att man är skeptisk till den röda?
februari 28th, 2010 at 14:53
“Jag inbillar mig att mänskligheten är kapabel till modeller bortom de som redan prövats.”
Verkar inte så. Ung vänster pratar som de uppfunnit hjulet. Planekonomin sitter djupt i mångas medvetande.
Nå, vilka är det nya och “revolutionerande” modellerna?
mars 1st, 2010 at 10:00
Till att börja med så tror jag att man måste leta efter fungerande lösningar för att hitta dem. Då bör man nog förhålla sig ganska odogmatiskt, vara beredd att hämta inspiration på många håll.
Det “revolutionerande” är nog att det inte finns någon modell som man kan prega in verkligheten i, ingen arbetarklass som historiens subjekt, ingen osynlig hand som klarar allt. Istället en salig blandning av allmänintressebolag, kooperativa lösningar, småföretag, mikrokrediter, statligt ägande, kommunala bolag. Huvet i himmelen, fötterna på jorden, empatin påkopplad, garden nere. Fri konkurrens och planerad ekonomi i blandning.
Varje politiskt område kräver ett eget samtal. Alla som kan måste bidra med idéer och engagemang.
Mer revolutionerande än så är det inte.
mars 8th, 2010 at 15:29
Hur gör man när allt känns svart? Det är verkligen som ni sa en gång “man ska handla rätt men ändå äta sig mätt”… Ju mer medveten jag blir desto mer begränsad blir min tillvaro, ju mer restriktiv blir min konsumtion och ju mer ångestladdat blir varje köp. Varje köp av minsta sak övervägs med stor nogrannhet, “motiverar mitt behov av den här produkten verkligen de skador eller lidande den kan ha åsamkat andra varelser, direkt eller indirekt”? Problemet är att det aldrig kan motiveras, förutom när jag handlar på små ekologiska gårdsbutiker ute i obygden, dit jag måste ha kört bil för att komma och på så sätt ändå orsakar skada på vår miljö. Min lilla studentekonomi tillåter dock inte såna resor allt för ofta så det kanske jämnar ut sig… Hur jag än vänder och vrider på det så är jag, med de knappa resurser jag har, en belastning för den här jorden. Det, och det faktum att andra inte bara utgör samma eller större belastning, utan dessutom verkar skita i det, gör mig så ledsen. Det känns meningslöst att kämpa. Men jag får inspiration av Akademiens texter i alla fall.. tack för dem
och tack för en bra blogg.
mars 11th, 2010 at 16:30
Bra skrivet och bra inspiration!
Majjan: Jag känner som du ibland, man får inte ge upp, faktumet att det finns såna som vi och “sture” hoppas jag leder till att fler och fler sådana mer rättvisa möjligheter ploppar upp!
Med akademien i öronen är det lättare att hålla hoppet uppe, världen ändras sakta, men vi får aldrig ge upp, vem ska då slåss för naturen och allas rättigheter och möjligheter till livet?