Rent och snyggt
Jag är sedan en tid medlem i Miljöpartiet. I och med detta har jag haft nöjet att träffa en hel del av partiets medlemmar, och jag har haft det stora nöjet att få konstatera att det finns olika sorters miljöpartister, alla tycker inte likadant. Jag känner mig hemma.
Detta med oliktänkande är en styrka, något som man bör vårda.
Något av det farligaste som kan drabba ett parti på längre sikt är nämligen att man börjar hålla alltför rent och snyggt, att man tystar ner och utmanövrerar röster som är kritiska till partiledningens linje. Säkert kan det kännas rimligt och eftersträvansvärt i det dagspolitiska arbetet: man vill ju gärna kunna visa upp enighet utåt.
Men det får inte betyda att man försöker undvika interna stridigheter. Ett klokt folkrörelsearbete bör nämligen kännetecknas av att man tillåter öppen och livaktig debatt innan man landar i en gemensam hållning. Annars riskerar man att missa viktiga perspektiv. Och en tagen linje bör inte heller vara huggen i sten, det måste alltid finnas utrymme för att ompröva, göra om och göra rätt.
För mig är det lärorika samtalet det öppna samtalet, diskussioner där jag ges möjligheten att låta mina resonemang prövas av kritiska röster. Där jag får möta andra prioriteringar, ingångar och slutsatser. Vill vi kalla oss demokrater måste vi stå ut med mothugg.
I media får man ofta intrycket av att man måste vara enig, att man måste kunna lova. Jag är inte så säker på att det stämmer, jag tror snarare att människor genomskådar en politiker som övat upp sin förmåga att ge vaga löften, att svara undvikande och låta tidigare beslut hamna i minneshålet. Och om väljare inte kan stå ut med att allt inte är färdigkompromissat, så måste de också inse att detta betyder att egentligen inte heller står ut med ett flerpartisystem, där olika partis valresultat kommer att påverka hur en regeringsallians kommer att agera efter valdagen.
Samma sak gäller internt i ett parti. Och jag tycker det känns givande och konstruktivt att låta min egen hållning möta det vänstergröna och det socialliberala, det ideologiska och det pragmatiska. Där någonstans hittar vi vägen fram till det möjliga och anständiga.