Min vän Ivan, vapendragare i Svenska Akademien, har gjort en låt tillsammans med Björn, mera känd som Kapten Röd.

Idag fick jag - genom The One And Only Mr Gillis - veta att låten i fråga fått 60 000 lyssningar på Spotify. Det är inte så illa, tänk er hur många gånger den förgyllt en diskstund, pumpats på fest, sjungits med i. 60 000 gånger.

Pröjs? Spotify, som ju själva (är det tänkt i alla fall) drar in deg på sin business, betalar ut hela 60 spänn. Fantastiskt.

Jag är inte per automatik motståndare till att människor delar med sig av kultur gratis eller billigt. Då sprids den ju. Men när det gäller det hyllade Spotify - som jag själv tycker är en rätt trevlig lösning rent praktiskt - så får jag verkligen vibbar av att detta gynnar någon annan än utövarna.

Naturligtvis vet jag att detta är en gammal fråga, det var väl i somras som några stora artister gick ut och dissade konceptet. Men nu blev det så verkligt på nåt vis, när vänner, som jag vet har en givmild inställning till nedladdning och dylikt, får 60 spänn för 60 000 gånger. Vi är många som kan tänka oss att bjuda på det vi skapar, förutsatt att vi vet att ingen annan tjänar på det. Men här känns det shady.

Vad får Spotifys ägare? Vad får storbolagen?

Hur många öre i timmen?

En stilla undran bara.

En del menar att vi lever i ett ekonomismens tidevarv, och visst ligger det en hel del i det. För de flesta - till exempel för mig - är detta en ganska dyster beskrivning av vår samtid; ekonomerna har erövrat det berömda problemformuleringsmonopolet, och vi låter den så kallade marknaden bestämma vad som är det möjliga. Slående ofta är det möjliga och nödvändiga mycket likt det som gynnar det penningstarka fåtalet, medan det omöjliga och icke önskvärda handlar om sådant som de allra flesta finner önskvärt. Avregleringar, utförsäljningar och kortsiktighet är naturligtvis nödvändigt för ekonomin, men styrning, gemensamt förvaltande och långsiktighet är farligt.

Men är detta vetenskap? Är detta det ekonomiska perspektivet?

Självklart inte. Det som idag kallas ekonomiskt hållbart är bara ett av flera möjliga perspektiv, det neoklassiska. Det finns andra vägar att gå. Men för att hitta dem måste man leta.

Peter Söderbaum, professor emeritus i ekologisk ekonomi, har skrivit en intressant artikel i ämnet. Read it!

http://www.fria.nu/artikel/82581

Det riktigt kryper i kroppen på mig.

Vi lever i en värld där människor varje dag tvingas arbeta under slavliknande förhållanden, allt för att en del av oss ska kunna shoppa, skaffa fler prylar till lägst möjliga pris.

Varje dag begår storföretagen brott i den heliga tillväxtens namn, och många av oss backar dem glatt; vi köper, vi godtar, vi tänker att vi inte kan göra något, eller att vi inte orkar bry oss.

Ständigt skitar vi ner och skändar planeten, detta mirakel av liv vi fått att förvalta.

Fattigdomen tror vi oss tydligen kunna bekämpa genom att göra de rika rikare. Många av oss tror att vi är vinnare, att vi förstått hur det hänger ihop, men är i själva verket grundlurade, alltmer av konsumenter, allt mindre av medborgare. Vi gör som vi blir tillsagda, godtar ekonomismens förklaringsmodell, där vi ska lyda marknaden och inte tro att systemet som byggts av människor också kan förändras av människor.

En del dagar flåsar det mig nacken.

Men jag vägrar misströstan, jag vägrar lämna hoppet. För jag vet att det går, vi kan bygga, vi får inte glömma det. I parlament, i affären, på gatan, vid köksbordet, på banken. Genom konsten, genom vetenskaperna, genom hantverket. I vårt dagliga liv och vid högtidliga tillfällen.

Vi måste bara få så många som möjligt att fatta det, bara tillsammans kan vi ordna upp det. Bara flertalet kan bygga det samhälle som är gott för de många, där det inte är avgörande i vilket land man fötts i, i vilken familj man växer upp, om vi fötts som kvinna eller man. Det ska inte heller hänga på sexuell läggning eller hudfärg, inte heller på om man kommer till världen idag eller om några generationer.

Kan vi haja det?

Regeringen vill inte förbjuda hemliga partidonationer.

Kan inte påstå att det förvånar, även om man kanske skulle kunna tro att den samlade borgerligheten föredrog öppen redovisning av politiska partiers intäkter, inte minst med tanke på att man i så stor utsträckning har kritiserat att LO pytsat in resurser i socialdemokratiska valrörelser. Man skulle ju kunna inbilla sig att detta innebär att man vill verka för ett öppet samtal om var partiernas resurser kommer ifrån, att man tycker att detta är viktigt att veta när man som väljare beger sig till vallokalen.

Tydligen inte. Kanske handlar detta emellertid mer om ovilja hos avsändaren än om skam hos mottagaren. Jag är inte så säker på att alla som bidrar är så särskilt sugna på öppenhet. Det finns nämligen risker med det.

Låt mig göra en jämförelse, en högst konkret och personlig sådan.

När jag själv för en tid sedan bestämde mig för att vara öppen med mina partipolitiska preferenser innebar detta förstÃ¥s ett yrkesmässigt övervägande; “risken” finns alltid att en del av mina lyssnare skulle välja att ta avstÃ¥nd frÃ¥n det jag gör för att de inte delar mina övertygelser i partipolitisk mening. Kanske kan nÃ¥gon tycka att mina lÃ¥ttexter inte är lika tilltalande när de vet i vilket parti jag tillhör, var jag hör hemma ideologiskt.

Själv landade jag i att det var värt det, jag tycker att det är viktigt att kunna stå för sina åsikter, att man måste kunna vara öppen med vad man arbetar för.

Jag får dock känslan av att alla inte hamnar i samma slutsats, att det så att säga finns en önskan om att kunna äta kakan och ha kvar den. Det är gött att kunna stötta en politik som gynnar de egna intressena, men inte lika roligt att riskera kundbortfall.

Men vi kommer inte ifrån att vi måste välja, inte om vi vill leva i och verka för ett demokratiskt och öppet samhälle. Politik är slogans, reformer och visioner, visst är det så. Men det är också  intressen som ligger bakom respektive partilinje. Vet man sådant får man också en tydligare bild av helheten.

Därför landar jag i att donationer ska redovisas öppet. Om någon inte vill riskera att stöta sig med någon, innebär detta helt enkelt att avstå från att donera. Och om en regering inte tycker att det är relevant att veta vilka krafter som stöttar partierna i den, utgår jag ifrån att någon tycker sig ha något att dölja.

Valhemlighet ska gälla när röstsedeln stoppas i kuvertet, inte när pengar pytsas in i kampanjerna. 

Det är viktigt med ideologi. En trygg och genomtänkt politisk och  filosofisk utgångspunkt är en bra kompass i dagspolitiska ställningstaganden, och ett bra sätt att hindra sig själv från att sväva bort från sina ideal. Ideologi kan också inspirera till nya lösningar, nya sätt att se på världen; i de stora orden och resonemangen finns ofta lösningarna på vardagens dilemman.

Men ibland är ideologisk ortodoxi mest bara tokigt. Det kan handla om att reflexmässigt vara motståndare till friskolor, även de gånger då friskolan står för det spännande och nytänkande alternativet till den kommunala skolan. Eller så kan det handla om att alltid vara för privata alternativ, även de gånger då detta är dyrare, mindre flexibelt och uppenbart skadligt.

Marknadsekonomi har sina goda sidor, förutsatt att det inte handlar om det man ibland kallar blå planekonomi, det vill säga storföretagsmonopol. Femårsplanen formulerad och genomförd av big business-politbyrån typ. I såna fall leder privat ägande knappast till mångfald och fri konkurrens, utan snarare till likriktning och kreativitetsdödande maktkoncentration där den med störst marknadsandel bestämmer vad alla ska efterfråga. Då bestämmer utbudet efterfrågan, de som redan dominerar kan med lätthet utmanövrera sundare alternativ.

Det visar sig också att marknaden saknar förmåga att bygga en stabil ekonomi som baseras på verkliga värden; kapitalismens historia är i stora stycken också spekulationens och krisens  historia. Därför behövs regelverk och åtgärder som kan balansera och tänka långsiktigt. Politiken har till uppgift att se till att gemensamma intressen inte hotas, att ingripa när marknaden tappar fotfästet.

Byggandet av en hållbar ekonomi kräver också nya ägarformer som ger sociala och ekologiska hänsyn större utrymme. Ett alternativ till storbolagen är så kallade allmänintressebolag, eller PIC, som Carl Schlyter skrivit klokt om här: 

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=3365852

Ytterligare ett alternativ är den ekonomiska föreningen, som ger oss möjligheten att gå samman och utarbeta alternativ till kortsiktigt kvartalsrapporttänkande. Att stötta den sociala ekonomin och stärka fomer som uppmuntrar folkligt deltagande i näringslivet kommer att vara avgörande för framtiden. Vi behöver hjälpa fram den sortens företagande som vill och förmår anständighet i sin verksamhet.

Detta tycks dessvärre inte alla inse. Malin Siwe på DN är inte alls förtjust:

 http://www.dn.se/opinion/signerat/coompanion-dyra-nya-foretag-1.1044714

Jag läser “det finns inget skäl för att lägga stora resurser för att propagera för en liten företagsform”. Jo men det gör ju det, menar jag. Allt som är stort är inte bra, det som är litet är inte alltid litet för att det är dÃ¥ligt.

Det är bara det att man måste våga skaka av sig sin marknadsfundamentalism för att se det.

I DN:s kulturdel läser jag en artikel av Sverker Lenas, där han belyser “den allt vanligare tendensen att avfärda systemkritik som moralism”. Jag kan ocksÃ¥ läsa att “konsumentmakt är den liberala patentlösningen pÃ¥ alla samhällsproblem”. Det ligger mycket i detta; visst finns det en tydlig tendens att kalla alla sorters försök till systemkritik och ansatser att formulera politik som verkligen vill göra nÃ¥got Ã¥t en orättvis och djupt oanständig världsordning för moralism, alternativt kulturelitistisk klÃ¥fingrighet. Inte minst pÃ¥ liberala ledarsidor. Kristdemokraternas Göran Hägglund är rätt duktig han ocksÃ¥.

Till och med Maud Olofsson - som ju gärna vill framställa sig själv som ledare för ett grönt parti - kritiserar med eftertryck rödgrön politik som vill göra något åt vårt samhälles oförmåga att hushålla med ändliga resurser. Miljöpartiets politik vill hindra oss från att leva ett bekvämt liv, menar hon. Att det finns mycket röster att hämta i att vara emot höjt bensinpris vet vi, men det kan väl knappast kallas grönt att ge efter för den sortens populism. Det är snarare bara lågt att avfärda nödvändiga förändringar som pekpinnar och översitteri. Billigt.

Jag håller alltså med om att det är läskigt att se hur gärna samhällsdebattörer och makthavare vill göra systemkritik till moralism, tycker också att det är märkligt att slentrianmässigt framhålla konsumentmakt som det enda sättet att förändra världen på. Där håller jag med artikelförfattaren.

Men jag vill inte avfärda konsumentinflytandet heller. Jag menar att politikens uppgift är att ge medborgarna möjligheten att göra kloka val. Varje medborgare måste kunna ta sitt ansvar, och jag är övertygad om att vi alla växer av att vänja oss vid detta. Samtidigt kan det också vara nödvändigt och önskvärt att se till att förändringsarbetet går snabbare. Politiken ska kunna se till att det inte är dyrare att åka tåg än att flyga, kvotering är många gånger vettigt redskap om vi på allvar tror på jämställdhet och feminism.

Ska vi förändra världen tror jag alltså att det måste göras uppifrån och nerifrån, genom att kultur, politik och vetenskap samverkar. Det måste göras från flera fronter.

Om vi vill börjar framtiden nu. Pallar vi?

Jag är sedan en tid medlem i Miljöpartiet. I och med detta har jag haft nöjet att träffa en hel del av partiets medlemmar, och jag har haft det stora nöjet att få konstatera att det finns olika sorters miljöpartister, alla tycker inte likadant. Jag känner mig hemma.

Detta med oliktänkande är en styrka, något som man bör vårda.

Något av det farligaste som kan drabba ett parti på längre sikt är nämligen att man börjar hålla alltför rent och snyggt, att man tystar ner och utmanövrerar röster som är kritiska till partiledningens linje. Säkert kan det kännas rimligt och eftersträvansvärt i det dagspolitiska arbetet: man vill ju gärna kunna visa upp enighet utåt.

Men det får inte betyda att man försöker undvika interna stridigheter. Ett klokt folkrörelsearbete bör nämligen kännetecknas av att man tillåter öppen och livaktig debatt innan man landar i en gemensam hållning. Annars riskerar man att missa viktiga perspektiv. Och en tagen linje bör inte heller vara huggen i sten, det måste alltid finnas utrymme för att ompröva, göra om och göra rätt.

För mig är det lärorika samtalet det öppna samtalet, diskussioner där jag ges möjligheten att låta mina resonemang prövas av kritiska röster. Där jag får möta andra prioriteringar, ingångar och slutsatser. Vill vi kalla oss demokrater måste vi stå ut med mothugg.

I media får man ofta intrycket av att man måste vara enig, att man måste kunna lova. Jag är inte så säker på att det stämmer, jag tror snarare att människor genomskådar en politiker som övat upp sin förmåga att ge vaga löften, att svara undvikande och låta tidigare beslut hamna i minneshålet. Och om väljare inte kan stå ut med att allt inte är färdigkompromissat, så måste de också inse att detta betyder att egentligen inte heller står ut med ett flerpartisystem, där olika partis valresultat kommer att påverka hur en regeringsallians kommer att agera efter valdagen.

Samma sak gäller internt i ett parti. Och jag tycker det känns givande och konstruktivt att låta min egen hållning möta det vänstergröna och det socialliberala, det ideologiska och det pragmatiska. Där någonstans hittar vi vägen fram till det möjliga och anständiga.