För sÃ¥där en sju-Ã¥tta Ã¥r sedan pulade jag ihop en lÃ¥ttext som senare blev refräng och vers i lÃ¥ten “Kärlekskrigare” som hamnade pÃ¥ albumet “Tändstickor för mörkrädda” med Svenska Akademien. Ett litet utdrag:

Jag läser av historiens färdskrivare / ser resultat av själviskhetens normgivare / gör oss till slavar och slavdrivare / kärlekskrigare vill komma vidare

och börja om för jordens syskon och vakna / kärleksbudskap får maktmäns stakar att slakna / värdigheten tar vi tillbaka / trångsynteten måste maka / när allt står still och allt tycks gå igen / när ingen vill får hjärtat slå igen / kärleken får bli vår närmaste vän när mänskligheten ska hitta hem

Idag tycker jag kanske inte att det där är de vassaste rimmen jag presterat, ändå säger de något tycker jag. Jag vill fortfarande se mig som kärlekskrigare, det finns kvar. Jag tror än idag att det är VI som måste agera, vi kan inte vänta på att någon annan ska göra jobbet. Och historien lär oss verkligen läxan att vi måste se varann för att se oss själva.

Någon tycker kanske att ord som kärlek inte hör hemma i ett politiskt sammanhang, det hör till den privata sfären. Då vill jag invända att det aldrig kan vara acceptabelt att vilja hålla sig med olika ledord beroende på sammanhang; om man inte tror på att slå sina barn kan man egentligen inte riktigt tro på en säkerhetspolitik som mer eller mindre uteslutet baseras på det dragna svärdet. Det är nämligen alldeles riktigt det där med att man skördar det man sår. Vi kommer aldrig kunna bygga vår säkerhet av hot om våld. Långsiktigt kan vi glömma att vi ska kunna få bukt med terrorism om vi inte är villiga att se de klyftor som skapar den.

Internationell politik av idag är på sandlådenivå, faktiskt. Alla vet detta. Och det kommer inte bli bättre av att vi låtsas som att det inte är så. Dumhet blir inte klokskap bara för att det uttrycks med svåra ord av män i mörka kostymer.

Kärlekskriget fortsätter, tror jag bestämt.

Nu hemkommen från presentation av kandidater till Miljöpartiets riksdagslista i Stockholms län. Många små givande samtal blir det, flera kloka formuleringar i kandidaternas presentationer. Skitkul ju.

Det är bara att konstatera att jag tänker göra vad jag kan för att bidra till regeringsskifte och många gröna röster, hur det än blir, för nu gäller det! I det gröna finns idéerna för framtiden, här börjar morgondagen, om vi bara lyckas skaffa väljarstödet för det som krävs för att komma till rätta med lokala och globala rättvisefrågor.

Lägg räls, rusta upp, våga långsiktigt tänkande! Det är dags för oss att börja ta ansvar.

Läs den här. Tänkvärt.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/manliga-genier-med-ratt-att-svina-1.1027334

Läser på morgonkvisten en artikel  i DN Ekonomi där man föreslår att Fredrik Reinfeldt bör tillsätta en ny Lindbeckkommission, en grupp som får till uppgift att arbeta fram förslag till en långsiktigt ekonomisk politik för framtiden. Den förra kommissionen arbetade fram inte mindre än 113 framåtsyftande förslag.

Att ge en grupp forskare uppgiften att lyfta perspektivet och arbeta fram förslag och visioner för den ekonomiska politiken låter som något mycket klokt. Att man dessutom påpekar att en sådan grupp inte bara kan bestå av nationalekonomer - utan också statsvetare, ekonomihistoriker, psykologer, sociologer, tekniker och naturvetare - är också rätt tänkt.

Men. Jag tror inte på att gruppen ska ledas av en nationalekonom ur den gamla avregleringsskolan i betong, eller till största delen vara sammansatt av äldre herrar som fortfarande ser miljöaspekten som en bisak, lite pynt till gammal hederlig kött och potatis.

Istället borde en sådan grupp syresättas av orädda personer med nya idéer, med kunskaper kring socialt och ekologiskt hållbar bankverksamhet.

För uppgiften skulle ju - bland annat - vara att arbeta fram en förslag till ett (ur flera aspekter hoppas jag) stabilare finansväsende och nydanande näringspolitik. Jag litar på att en ny regering vågar något så djärvt, något så uppenbart nödvändigt.

Jag jobbar på folkhögskola, och ofta slås jag av hur vettigt och viktigt det känns att vara verksam som folkbildare. Ibland skräms jag också av hur liten uppmärksamhet folkbildningen får medialt, inte minst med tanke på vilket viktigt uppdrag man har. Som jag ser det är folkbildning avgörande för om vi alls ska kunna komma till rätta med planetens sociala och ekologiska utmaningar.

Folkbildningens syften är att:

- stödja de verksamheter som bidrar till att stärka och utveckla demokratin.

- bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen (genom t ex. politiskt, fackligt, kulturellt eller annat ideellt arbete).

- bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället.

- bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet.

Ett ädelt uppdrag eller hur? Som det arbetas med varje dag, i medieskugga.

Hur ska vi kunna ändra på det? 

Är det någon som har tänkt på hur tveksamt begreppet utanförskap egentligen är? Hur slarvigt det används?

Naturligtvis är det ett samhälleligt problem att en alltför stor del av befolkningen står utanför arbetsmarknaden, det råder det inget tvivel om. Vi behöver en kreativ och initiativrik näringspolitik som kan hitta nya vägar i tider av globalisering och ett flexibelt socialförsäkringssystem som pushar människor till nya utmaningar och livslångt lärande, som kan hjälpa till att öka självförtroendet i svåra tider och inspirera till mod. Detta är helt avgörande.

Men att säga att alla som inte har ett fast arbete är i utanförskap tycker jag är att förminska alla de idéella insatser, hemma och i det offentliga, som bär upp det goda samhället.

Det här landet behöver en politik som bygger mer pÃ¥ morot än piska, som vill inspirera snarare än lära folk “veta hut”.

Den här filmen har mycket att komma med. Det handlar om Afrika, men en strävan efter holistiskt och långsiktigt tankesätt är avgörande för hela världens framtid. Se den!

http://svtplay.se/v/1827978/afrikas_ryggrad

När jag gick i gymnasiet hade jag en historielärare som lyckades med något stort, nämligen att få mig att lära mig Sveriges alla regenter, från Gustav Vasa till dagens kung, med årtal och allt. Problemet var inte att jag hade inlärningssvårigheter eller så, mitt stora problem när jag gick i skolan var nog snarare att ställa upp på hela korvstoppningskonceptet. Än idag har jag väldigt svårt tro på den sortens pedagogik, jag menar fortfarande att jag är mer intresserad av att se, analysera och diskutera tendenser och strömningar genom tiderna, skaffa mig överblick och grund för slutsatser. Årtalen kan jag slå upp, men utan analysförmåga har jag inte mycket nytta av dem.

Utbildning ska inte handla om att lära unga människor göra som de blir tillsagda, det handlar om något mycket större, nämligen att ge människor förutsättningar och självförtroende att aktivt delta i samhällsdebatten, att vara en medskapande kraft i vår samtid. Att läsa det finstilta, att våga ta sig an det ogjorda.

Så hur gick det till? Läraren i fråga var smart, lanserade det hela som en stomme att hänga upp historiska skeenden på, även om man tycker att monarkin är förkastlig, något som vi borde lägga av med, eftersom det knappast kan kallas demokratiskt.

Och jag lärde mig, mycket av det sitter än idag. Bara en sån sak. Har haft en del nytta av det faktiskt.

Sen dess har jag faktiskt flera gÃ¥nger sett “Ã…ret med kungafamiljen”. Kanske för att hela grejen liksom bara är för sjuk.

Och vet ni vad som slÃ¥r mig varenda Ã¥r? Att jag fortfarande tycker att detta med att hÃ¥lla sig med kungahus rimligen borde vara nÃ¥got som hör till vÃ¥r historia, att det inte hör hemma i ett modernt samhälle. Ärftliga titlar… kom igen.

Ibland får jag känslan av att detta är något vi liksom glömmer bort, hur absurt och mossigt det faktiskt är.

Om jag fick bestämma skulle vi ta och lyfta frågan om införande av republik på nytt, vi måste våga det. Om vi inte tar chansen nu, lär det dröja länge innan vi får den igen.

2010 är valår, det är också året då det ska smällas skattepengar på kronprinsessans bröllop. Statsministern tycker att det kan vara kul att vi får något att glädjas åt i kristider som dessa, eller något i den stilen. Bröllopet ska pigga upp, gissar jag. Enligt min mening verkar det betydligt klokare och mer angeläget att styra bort från den mossiga monarkin, vi har nämligen viktigare saker att ägna oss åt.

Hot som klimatförändringar, världsordning som när extremistiska strömningar, global och lokal orättvisa, (allt öppnare) smyrasism, homofobi, övervakningssamhälle. Möjligheter som grön strukturomvandling med social och ekologisk hållbarhet, feminismens återkomst.

Den skapande människans potential är enorm, det är dags för oss att börja ta vara på den. Och gå framåt.

Sagor kan vi väl ändå berätta, det behöver vi inget kungahus för att klara.

Det är kallt. Och med detta har vi inget rinnande vatten hemma hos oss. Jo, man blir ganska medveten om hur mycket vatten det går åt, bara till matlagning, diska, tvätta sig.

Man lär väl sig något av det förhoppningsvis. Räcker det att akta sig för den gula snön när man är på jakt efter diskvatten?

Det här med att det finns människor här världen, MÅNGA, som dagligen lider brist på vatten, blir liksom lite verkligare. Till exempel.

Vargjakt. Många har redan kommenterat, mycket vettigt har redan sagts. Och jag är ingen expert på området.

Men en tanke bara. Är det verkligen rimligt att de som håller tamboskap kräver att vargen ska utmanövreras, eftersom de river djur? Är det inte rimligare att satsa på bättre stängsel, noggrannare övervakning?

Jag trodde att man förr i tiden flyttade ut till fäbodar för att man inte kunde lämna sina djur utan övervakning, tänkte mig att rovdjursrisken var ett naturligt inslag i det att hÃ¥lla djur…

I vargdebatten tycker jag mig se ytterligare exempel på att det behövs nygamla tankesätt. Djurhållning kräver människor som tittar till djuren, det visade ju sig tydligt redan innan julhelgen, då vanskötsel av grisar avslöjades. Storskalig och genommekaniserad animalieproduktion är inte hållbar, och för att kunna råda bot på det hela behöver vi förstås ett bra regelverk.

Men. Framförallt behöver vi konsumenter som är villiga att se till mer än prislappen då de handlar, det kommer vi aldrig att kunna komma ifrån. Vi får skörda det vi sår, så att säga.