I fredags hade jag det stora nöjet att tillsammans med några kursdeltagare från Vårdinge By Folkhögskola bevista prisutdelningsceremonin för Right Livelihood Awards. Priset gick i år till David Suzuki, Catherine Hamlin, René Ndongo och Alyn Ware, samtliga mycket inspirerande.

De olika pristagarna presenterades av riksdagsledamöter från gruppen riksdagsgruppen SÄRLA. Inte utan att det känns bra att priset har förankring i Riksdagen, men för mig kan det vara lite svårt att få ihop ett engagemang i priset med att företräda Centerpartiet och Folkpartiet, som ju på många sätt är tydliga exempel på krafter som tagit sig an uppdraget att punktera den politiska viljan till förändring som världen - allt enligt prisets grundare Jakob von Uexkull - är i desperat behov av. Jag bjuder på ett utdrag ur hans tal:

“To reverse course we need to rehabilitate leadership. We are all potential leaders and need to empower ourselves as citizens taking responsibility and participating in public life. Much has been written about the practical skills we need to acquire in order to be prepared for the coming disruptions. One key skill is often forgotten: public speaking!

We need to revive the public space of potential action. We can no longer afford the anti-political and anti-goverment cynicism, which impedes our ability to do what is nedessary to build resilience, climate security and climate justice, to reverse nuclear proliferation, reduce conflict and relieve avoidable human suffering.”

Ceremonin var inspirerande. Samtidigt skrämmer det mig att så starka krafter - utan verka skämmas - främst ägnar sig åt att släta över och krama ihjäl. Sånt ger säkert mycket av bra PR, men sover de gott om nätterna?

Jag avslutar med ännu ett utdrag är Jakob von Uexkulls tal:

“We live by stories. The ruling story tells us we cannot survive without economic growth, yet we knom that such growth in rich countries cannot continue. Our global order is based on the theory wealth “trickling down” from the rich to the poor. The writer Margaret Atwood comments: “Notice that the metaphor is not that of a gushing waterfall but of a leaking tap: even the most optimistic endorses of this concept do not picture very much real flow, as their language reveals.”

Our challenge is to develop a new human story, which keeps our societies stable and democratic when growth stops.”

Det är bara att instämma.

 

Jag har valt att kandidera till Riksdagen för Miljöpartiet de Gröna. Men varför väljer jag att ställa upp i val till Riksdagen, när jag som artist redan har en plattform för opinionsbildning? För mig handlar det om att låta mitt engagemang verka i ett nytt sammanhang, om att bygga på mina erfarenheter av utomparlamentariskt politiskt arbete, om att lära nytt, och förhoppningsvis lära andra. Jag tror att jag har något att tillföra, att jag kan bidra med nya sätt att engagera och sprida gröna visioner.

Vi lever i en brytningstid. Under decennier har konsumtionssamhället varit motorn för ett växande välstånd i den rika delen av världen. Men verkligheten gör sig påmind. Konsekvenserna visar sig vara att vi smälter polarisar och skitar ner, att vi misslyckats med fattigdomsbekämpning, i Sverige och i världen. Helt klart läge att tänka om, således. Om vi vill skapa en värld där välstånd är till för alla, också för de som lever i andra delar av världen, också för kommande generationer, krävs handling. Vi behöver - bokstavligt och bildligt talat – bygga en samhällelig infrastruktur som klarar av sociala och ekologiska hänsyn.

För att omvandla tanke till handling krävs politiska beslut, och i Riksdagen tas många av de beslut som är helt avgörande för om vi ska klara framtidens utmaningar. Här behövs starka krafter som vill och vågar driva en långsiktigt hållbar politik, som törs nya infallsvinklar. Och det finns dessvärre inte idag, de gröna visionärerna är inte tillräckligt många. Det behövs en maktförskjutning, ett mandat för politiker som har idéerna för framtiden.

Ser vi till den förda politiken är det tydligt att regeringen – mitt i tider av klimat- och finanskris - ännu inte lyckats se helheten. Nej, märkligt nog har de ännu inte insett att miljöhot och lågkonjunktur inte kan hanteras separat. De klokaste åtgärderna är de som tar sig an båda delar samtidigt. Därför behövs till exempel satsningar  på utbyggt järnvägsnät, energieffektivisering av miljonprogrammet och statligt stöd till kommuner för att förhindra uppsägningar inom omsorg och skola. Den sortens åtgärder är kloka - på kort och lång sikt, för människor idag och för kommande generationer. Linjen för politiken måste vara att söka det långsiktigt hållbara och det moraliskt försvarbara, inte att formulera snygga argument för ickehandling.

För mig är detta själva kärnfrågan: den gröna, hållbara och sociala ekonomin. Här ligger tyngdpunkten i mitt politiska engagemang. Vi behöver en hållbar blandekonomi som kan förena ansvarigt resursutnyttjande med sociala hänsyn, där verklighetens utmaningar går före ideologisk inskränkthet. Jag vill driva en politik för individualism och mångfald, som vägrar acceptera en värld av svält, rovdrift och girighet. Vi måste kunna skapa en värld vi inte behöver skämmas för, där vi istället ser varandra.

Under mina år som artist har jag haft den stora lyckan att få träffa massor av människor som bryr sig. Och politik handlar ju om just det, att bry sig. Det handlar om att intressera sig för sitt eget och andras liv och om att vilja ta ansvar. Om att att söka det möjliga. Sådant engagemang finns det gott om, det kan jag garantera. Pratet om minskat intresse stämmer inte alls, snarare är det väl så att det saknas politiker med politik som engagerar, som kan fånga upp och kanalisera det politiska intresset och inspirera till handling.

Vi behöver mer av vetgirighet och fantasi i politiken, mer av empatisk förmåga och spridda erfarenheter. Och jag vill göra ett försök, jag tror att jag skulle kunna bidra med något.