Slår på teven i förhoppning om nyhetssändningar, och det får jag ju på sätt och vis, eftersom jag kastas rakt in i sändningar från Sverigedemokraternas landsdagar. Huvaligen.

Många män i talarstolen.

Jag tycker mig se en linje, inte bara i flyktingfrågor. Förakt och skygglappar, inte mycket till helhetssyn. Talare efter talare baktalar precis allt det de inte förstår. Det kan handla om konstnärer eller muslimer, det tycks kvitta. Huvudlinjen är i vilket fall att ha nära till att raljera och spotta på det man inte känner till, istället för att odla sin nyfikenhet.

Kan en sådan livshållning verkligen vara något att växa i?

Det vänder sig i min mage när partisekreterare Björn Söder med stolthet i rösten berättar att han i Region Skåne kämpar emot övriga partier när dessa genomfört avgiftsfri sjuk- och tandvård för papperslösa. Med stolthet i rösten. Fy fan.

Jag skulle vilja prata med de människor som odlar ett sådant kallt förhållningssätt till sina medmänniskor.

Hörde en gång en kvinna med förflutet som prostituerad berätta att hon på gatan fick lära sig sig att stänga av känslorna för att stå ut. Detta var tydligen förvånansvärt enkelt. Problemet var bara att det blev allt svårare att slå på dem igen, till slut kunde hon knappt känna för någon. Och så är det väl att vara människa; vi har förmågan att stänga av, vi kan detta att skapa känslomässiga avstånd.

Under årtusenden har kloka människor försökt hitta sätt att hantera denna människans skrämmande förmåga till cynism. Man har sett det som den viktigaste frågeställningen: hur ska vi kunna bryta ner tendenserna till känslokyla?

Sverigedemokraterna verkar tycka att vi ska arbeta med att förstärka den.

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne går i år till Elinor Ostrom. Detta för att hon verkat för att förändra ekonomernas syn på gemensam egendom.

Forskningen handlar om förvaltning av naturresurser, där Ostrom menar att självförvaltning, där brukare själva får ansvara för utformandet av hållbara regelsystem, kan vara modellen för att undvika överutnyttjande, att detta kan fungera bättre än att privatisera eller hårdreglera. Gemensamt ägande - eller kalla det allmänningar - is the shit, när det gäller att ansvar för ekosystemen, så att säga.

Tror att det ligger mycket i detta. Naturligtvis behövs också lagar och regler, men långsiktigt torde det ändå vara intressantare att hitta förvaltningsmodeller där människor själva förmår ta ansvar.

Människan är nämligen en skapande varelse som både kan och vill ta ansvar. För sig själva, men också för varandra och det gemensamma. Det kan ni haja.

Idag kom beskedet. Miljööverdomstolen ger klartecken till Nordkalks nya kalkbrott i Bunge på Gotland. Tidigare har miljödomstolen sagt nej till planerna.

Miljööverdomstolen menar att utvinning av täktens riksintressanta naturtillgångar går före miljöintresset, som bland annat handlar om att man riskerar att störa vattenförsörjningen i området.

Se där. Återigen ett exempel på att ekonomiska intressen tillåts gå före miljömässiga dito. Det är tråkigt att behöva inse att många ännu inte insett att miljön faktiskt är själva grunden för vår existens, och att vi bör lära oss att vårda denna, öva oss i att se långsiktigt och mer övergripande på våra gemensamma resurser.

Arbetstillfällen må vara hotade, men det har hänt förut och kommer att hända igen. Ibland måste man helt enkelt lägga om kursen, anpassa sig till nya förhållanden och insikter. Vi kan kalla det strukturomvandling.

Apropå detta vill jag passa på att lyfta på hatten för Miljöpartiets budgetförslag till riksdagen, där man har den goda smaken att uppmana till satsningar på gröna investeringar. Aktiv finanspolitik och långsiktigt kloka drag i god kombination, bland annat handlar det om investeringar i hållbar infrastruktur, ny teknik, en hållbar energiförsörjning och energieffektivisering, där sammantaget 70 000 helårsarbeten kan skapas. Bra!