DN:s ekonomidel är, om jag förstått det hela rätt, pribelönta för sin pedagogiska gärning på ekonomiområdet. Här finns en ambition att på någorlunda lättfattligt sätt förklara hur saker och ting hänger ihop i ekonomiska frågor, man skulle kunna kalla det hela en folkbildningsgärning. Gott så.

När man publicerade en illustrerad genomgång av den amerikanska bolånebubblan gjorde man just detta, förklarade på ett bra och begripligt sätt, och det var verkligen en god insats. Jag vet av egen erfarenhet att genomgången ifråga fick pusselbitarna att fall på plats för många. Återigen, gott så.

Nu är det dags igen, denna gång på temat pensionssparande, placeringar i fonder och räntepapper. Och även denna gång görs det på ett bra sätt; vi får lära oss allt om hur man bör välja placeringar utifrån hur hög risk man är villig att ta och hur långt man har till pensionen.

Mest iögonfallande är dock att man väljer att inte skriva ett ord om vad pengarna går till. En massa om avkastning, men i det närmaste intet om vart pengarna tar vägen. Motorvägar eller järnvägar? Vilka arbetsförhållanden råder i företaget som ger den fantastiska avkastningen?

Denna gång har man alltså inte bara förklarat hur man ska placera utifrån vilja till risktagande och ålder, utan också - i och för sig implicit och mellan raderna - att vi alla ska försöka fortsätta låtsas som om våra placeringar inte påverkar andra människors liv. Vad våra pengar gör med planeten vi lever på vill vi inte gärna ta ansvar för, och det behöver vi tydligen inte heller.

Tråkigt och tragiskt, milt uttryckt.

http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/allt-du-behover-veta-om-fondsparande-1.960949

Efter tio år av låtskrivande, skivsläpp och turnerande tackar Svenska Akademien för sig. Uppbrottet grundar sig inte i svåra konflikter, sker utan bitterhet och stor dramatik.

Det har varit en fantastisk och lärorik tid - en omvälvande resa fylld av givande möten. Tacklistan kan göras lång. Vi lyfter på hatten och tackar publik, arrangörer och inspiratörer, alla som varit med och gjort det möjligt.

Och räkna med att det kommer att dyka upp mer från akademieledamöterna, vi lovar!

Elden brinner än, håll huet högt!

Svenska Akademien: Kenneth Björklund, Simon “Don Cho” Vikokel, Ivan “GeneralKnas” Olausson-Klatil, Agnes Olsson, Carl-Martin “Sture” Vikingsson, Johan “Räven” KammargÃ¥rden, Lars “Lars pÃ¥ bas” Thörnblom och Gillis “Mr Gillis” Bengtsson.

Kristdemokraterna är mycket pressade. Går det riktigt illa trillar de ur riksdagen 2010.

Och det är väl mot den bakgrunden man bör se Göran Hägglunds utspel på DN Debatt idag; han letar efter ett spår som kan rädda hans parti.

Kortfattat gÃ¥r det ut pÃ¥ att “Sveriges radikala elit” har blivit den nya överheten, ständigt beredd att kasta skit pÃ¥ “vanliga Svenssons och deras Svenssonliv”.

Tyvärr misstänker jag att Göran Hägglund i sitt hetsande mot konstnärer, genusvetare och krönikörer har hittat sitt spÃ¥r, det här kommer med stor sannolikhet att funka. För det här känns nämligen väldigt bekant, att “vanligt folk” raljerar kring sÃ¥nt de inte orkat sätta sig in i, drar billiga skämt om de som avviker frÃ¥n normen, skrockar och baktalar. Kanske handlar det om rädsla, att man vill skydda sig.

Men det gör inte det hela mindre skrämmande, detta att en partiledare och offentlig person - ibland omnämnd som landets roligaste politiker - använder hela sin humoristiska förmåga åt att raljera kring det som avviker från det vanliga, sparka på politiker som vill åstadkomma något, och att han dessutom försöker göra sig till en representant för vanligt folk. Vi mot dom, det är ju härligt det. Nej, det är bara lågt faktiskt, populism i ett av sina mest deprimerande uttryck.

Tjena Mobbar-Göran.

Eller så är det bara en fortsättning på en strategi KD fastnat för. Så sent som i förra valrörelsen gick man ju till val på sänkt bensinskatt, vill jag minnas.

Till slut rycktes tummen ur röven, vi ordnade teve på nya stället. Nog är bara reklamfri radio ganska bra valuta för licenspengarna, men va fan, teve är ju ändå något, så här när hösten känns i kvällsluften.

Igår kväll en modern klassiker, Plus.

En del av programmet handlade om jeans, hur man sökt efter olika sorters kemikalier i dem. Föga förvånande fanns det rätt så rikligt av den varan, men det kunde vi ju ana. För mig är (tyvärr) själva utgångspunkten att alltför många aktörer i den här svängen beter sig som svin så fort utrymme ges. Och jag tror dessvärre att detta gäller för rätt många branscher. Socialt och ekologiskt ansvarstagande står väl inte så högt i kurs antar jag.

Observera att detta inte betyder att jag tänker ge upp hoppet; jag tänker aldrig sluta hoppas på och kämpa för att värderingarna ska bli andra, att vi någon gång ska mogna och lära oss ta ansvar också för andra, inte bara för att vi genom lagstiftning måste, utan för att vi vill. Måste erkänna att jag blir ledsen när kemikaliefrågan främst diskuteras som en fara för vår hälsa och mindre kraft ägnas åt de som arbetar i produktionen, som tydligen hanterar stora mängder kemikalier. Hur har de det?

Nåväl, jeans. I ett av de undersökta paren hittades rätt gott om dimetylfuamarat, ett antimögelmedel som används vid långa transporter av exempelvis textiler.

Tänk att sÃ¥nt används, fastän producenterna vet att det knappast är nÃ¥gon hälsokur att komma i kontakt med preparatet… läskigt.

Kommer att tänka på teko-industrins kris här i Sverige en gång i tiden, ni vet då den inhemska textil- och konfektionsindustrin fick svårt att överleva, främst för att man inte kunde konkurrera med utländska producenters prisnivåer. Såklart. En industrigren som gett många arbetstillfällen i landet gick under. Det kallades strukturomvandling, en naturlig process.

Det var det ju också, i alla fall om man tänker marknadsekonomiskt, men frågan är om det inte är dags för nästa strukturomvandling, nästa paradigmskifte. Ett nytt exempel på kreativ förstörelse, en process där vi ifrågasätter det vettiga i långa transporter och det att andra ska uthärda usla arbetsförhållanden, bara för att vi ska få shoppa billigt.

Inte minst när det uppenbarligen dessutom krävs hälsovådliga kemikalier för att få ihop det.

Är det lågpris-shopping som gör oss lyckliga? Skulle inte tro det.

Läsvärt tycker jag.

http://www.newsmill.se/node/10783#comment-84479

Ofta kallas politik för det möjligas konst, och ofta är det nog det det handlar om, att söka det möjliga, förhoppningsvis utan att tappa bort visioner, drömmar och långsiktiga mål. För det är nog lätt hänt.

Det handlar om att se framåt, att söka nya lösningar, att våga testa nya tankesätt, vara villig att ompröva ståndpunkter.

Men det ska också handla om att stå fast vid saker, att vara rak i ryggen. Och även om det är bra att vara pragmatisk och framåtblickande, så betyder inte det att man inte behöver kunna sin historia.

De svenska riksdagspartierna har nästan alla sitt usprung i olika folkliga rörelser: nykterhetsrörelse, kvinnorörelse, frikyrkorörelse, arbetarrörelse, miljörörelse, fackföreningsrörelse, fredsrörelse, bonderörelse, hbt-rörelse. Och så vidare. Det har handlat om människor som velat något, inte sällan väldigt många människor. Här är så att säga basen för svensk demokrati, de här grupperna har under nittonhundratalet samarbetat i olika konstellationer, ibland har man varit överens, ibland inte. Det har gått i vågor det där.

När det gäller väldigt mÃ¥nga av vÃ¥ra partier, sÃ¥ vÃ¥gar jag pÃ¥stÃ¥ att dessa partier har det gemensamt att man vill väl, i alla fall till största del. Sen kan man vara väldigt oense om vägarna dit, vilka samhällsmodeller som är de bästa. Men sÃ¥ är det ju ocksÃ¥ politikers uppgift att vara oense, annars är det liksom ingen mening….

Nåja. Det finns ett parti som avviker markant från de övriga, och det är det partiet som säger sig vara det nya arbetarpartiet. Och hur mycket jag än faktiskt försöker vara nyanserad och inte gärna hänfaller åt att döma ut politiskt intresserade människors avsikter, så kan jag inte hjälpa att jag fortfarande är skeptisk.

Det har att göra med historia. Länken nedan gör en genomgång av denna, listar upp det hela lite grann. Naturligtvis är den här uppradningen jäkligt kategorisk, men jag tror ändå den har något att säga.

http://www.youtube.com/watch?v=O8VW2YQJhhE&feature=fvw

Visste ni att Tyskland, ett land på kontinenten med väldigt lite kust, blåsiga fjäll och dylikt, producerar 55 TWh vindkraftsel? Svensk kärnkraft producerar 61 TWh. Och ändå räknas vindkraften av somliga bort som ett ohållbart alternativ till denna, i ett land med otroligt bra förutsättningar för den.

Märkligt tycker jag.

Ibland kommer det kloka ord från håll som inte känns alldeles givna. Det är trevligt tycker jag.

Allt för ofta känns det emellertid mest som nÃ¥got man kläcker ur sig för att blidka en opinion pÃ¥ krigsstigen. Ett gott exempel pÃ¥ den här sortens snickesnack är väl när finansmarknadsminister Mats Odell och finansminister Anders Borg ondgör sig över girigheten i finanssektorn; ni vet detta att man utnyttjat möjligheten att tjäna pengar pÃ¥ kortsiktighet och ren spekulation, det där tänkandet som kunnat förvandlas till handling bland annat tack vare de avregleringar pÃ¥ finansmarknaden (och de flesta andra marknader) som dessa herrar annars nästan alltid applÃ¥derar…

Det kan liksom kännas svårt att ta på allvar. Men man kan väl hoppas att även avregleringsivrare lugnar sig lite, när de hamnar i ansvarsposition. Då blir det inte lika lätt att kaxigt att hålla fast vid sånt som är snyggt mest på pappret, i teorin.

Men. Nu ska jag - jävlar i min låda - citera Angela Merkel, Tysklands kristdemokratiska förbundskansler. Håll i er.

“Ingen bank borde tillÃ¥tas bli sÃ¥ stor att den kan bedriva utpressning mot regeringar.”

Tänk om hon håller fast vid en sån tanke, även när konjunkturen vänder. Spännande!