Läs den här. Maria Ferm, språkrör för Grön ungdom, tycker bra och kan att formulera sig. Mitt enda tillägg skulle väl vara att även en gubbjävel som jag, över trettio och allt, tycker att moderat politik är mossig. 

Mera!

http://newsmill.se/artikel/2009/08/28/moderaterna-attraherar-bara-sistagangsvaljare

Vad är ett skitjobb? Själv har jag haft flera, såna som uppfattas som lågstatusjobb, såna som jag själv upplevt som outhärdliga. Ibland sammanfaller dessa varianter, men inte jämt, alls inte. Ibland har lågstatusknegen varit ljuvliga, många gånger har sånt som uppfattas som schysst jobb varit en pina för mig, jag har inte stått ut.

Tänker, försöker definera vad ett skitjobb egentligen är, borträknat det att vi förstås föredrar olika beroende på vilka vi är, vilka intressen vi har, vilken sorts fritid vi behöver, behov av frihet och trygghet.

Och jag landar nog i något ganska enkelt, nämligen det att det inte är arbetsuppgiften som avgör, utan arbetsförhållandena. Att bli respekterad, att ingen anser sig ha rätt att trampa på mig, att jag inte känner mig osynlig.

Att det inte finns ambitioner att göra mig fullständigt utbytbar. För det betyder nämligen oftast att jag inte ges möjligheten att växa i uppgiften, eller låta den förändras över tid.

Eller nåt sånt.

Läste följande artikel i DN igår. I egenskap av lantis får jag ju söndagstidningen först på måndagen…

Den här innehåller mycket tänkvärt. Det enda som är lite synd, är att det verkar som att sånt här går att säga först när man lämnat politiken, i alla som EU-parlaments- eller riksdagsledamot. Tror att sånt här skrämmer, man är inte bredd att ta in det, varken på vänster- eller högerkanten. Vidare är det värt att notera att Anders Wijkman är förre detta kristdemokratisk EU-parlamentsledamot, och att han innan dess varit moderat riksdagsledamot. Egentligen tror ju jag att värnande av planeten (också) hör hemma i en värdekonservativ världsåskådning, där ju förvaltningstanken traditionellt har stått högt i kurs. Problemet är väl kanske att de konservativa inte fattar det själva, man har gått vilse i ekonomism. Kanske kan Wijkmans hållning hjälpa till att väcka en del på högerflanken, som tycks tro att miljöomsorg inte hör hemma i deras tankevärld.

Håll till godo!

http://www.dn.se/opinion/debatt/valfarden-ska-oka-inte-bruttonationalprodukten-1.936504

Satt i möte, bläddrade i kalendern min och läste följande:

“Döm aldrig i vredesmod, vreden går över medan domen står kvar.”

Och jag tänker att det minsann går att applicera på mycket. Många gånger finns det alla skäl i världen att vara jävligt förbannad, men det behöver inte betyda att det känsloläget är det allra bästa att grunda sin dom eller ståndpunkt i. Kanske kan man låta vreden inspirera till engagemang och närmare analys, där är den fantastisk. Mer tveksamt är väl att låta den styra ens nästa steg, det brukar inte bli så bra då.

Tänker på allt från personliga konflikter till politiska sådana, och tycker mig ofta se vreden ställa till med mycket skit, samtidigt som jag tror att känslan är den viktigaste utgångspunkten, den sannare, i alla fall när det handlar om att nära benägenhet till handling.

Annars bär jag just nu runt på oförlöst kreativitet, och letar efter vägar att göra gjort av den. Spännande!

Är det någon som någonsin hört Jan Björklund tala om pedagogik, om verktyg som skapar lust att lära?

Betyg räknas inte, för det motiverar betygshets, och det är inte samma sak som kunskap, eller vana att söka information på egen hand, samt självförtroende nog att bearbeta och kritiskt granska denna.

Hallå?

Svenska skolelever får allt högre betyg. Det är väl inte alldeles orimligt att anta att detta har att göra med att antalet friskolor har ökat, och att vi fick ett nytt betygssystem för en sådär femton år sen, som inte hindrar att lärare sätter många höga betyg.

Somliga misstänker betygsinflation, och för att hindra att skolor på felaktiga grunder ger elever för höga betyg får nu Skolinspektionen av regeringen uppdraget att rätta många av de nationella proven på egen hand. Jaha. Snacket om hårdare tag håller i sig, vad det verkar. Den anti-intellektuella vibben står fortfarande högt i kurs.

Detta med betygshets är ett problem, eftersom den sker på bekostnad av  kunskapsnivå, analysförmåga och lust att lära. Det vet väl alla med undervisningserfarenhet, skulle jag tro. Därför vill högskolor komma bort från denna, genom att i viss utsträckning få lämna betygsantagningen, och ges möjligheten att utforma egna modeller för att hitta de studenter man är ute efter.

Men det vill inte Jan Björklund, han tycker det verkar skumt, lite läskigt, sådär flummigt ni vet. Bättre med mer kontroll då.

Suck.

I torsdags spelade jag på Uppsala reggaefestival. Som vanligt omskrivs den mest i sammanhang där det redogörs för hur många polisen gripit för ringa narkotikabrott. Det är faktiskt för jävla tradigt, inte minst med tanke på att festivalen på ett unikt sätt riktar sig till alla åldersgrupper; få är de tillställningar som känns så välkomnande mot barnfamiljer och äldre, jag har i Uppsala sällan stött på något av den (fylle)-dräggstämning med undertoner av våld som kännetecknar så många av det här landets festivaler. Och jag vill påstå att jag har stor erfarenhet av detta, har mycket att jämföra med, då jag under ett gäng år bevistat åtminstone ett tjugotal av dem om året.

Extra läskigt blir det hela förstås när jag på nära håll fått se vänner och kollegor till mig gripas, såna som jag vet inte röker. Det ligger nära till hands att anta att såna saker som hudfärg, skägg- och hårlängd spelar in när polisen väljer ut vilka de ska slå till emot.

Blev i alla fall glad när jag hittade följande artikel på ledarplats i Sörmlands Nyheter, tycker att den ringar in mina egna tankar på ett ganska bra sätt. Håll till godo:

Just nu pågår Uppsala reggaefestival för fullt. I samband med festivalen är det populärt bland nyhetsmedierna att rapportera om hur cannabisröken ligger tjock över festivalområdet. I går hade knappt hundra festivalbesökare gripits för ringa narkotikabrott, men i övrigt har inga incidenter inträffat. Ingen misshandel, inga stölder och inga våldtäkter har rapporterats till polisen.

Förra årets Hultsfredsfestival, med omkring 23000 besökare, var den lugnaste någonsin enligt polisen. Endast 84 personer omhändertogs på grund av fylleri eller för att de var ordningsstörande. Så få som fem rattfyllerister greps, bara 17 stölder anmäldes och två personer våldtogs och ytterligare två blev utsatta för våldtäktsförsök. Mellan 35 och 40 personer greps för ringa narkotikabrott. En mordbrand, sju fall av skadegörelse och två fall av olaga hot och sex fall av misshandel anmäldes. Årets upplaga av Hultsfredsfestivalen slutade lite värre, med bland annat fyra våldtäkter och ett tiotal fall av misshandel. Det sammanfattas i ett telegram från Tidningarnas Telegrambyrå, TT, med rubriken ”Lugnt för polisen på Hultsfred”. 

Alla droger påverkar kroppen, det är liksom det som är poängen. En del kan ge allvarliga skador eller vara livshotande även vid kortvarigt bruk, framför allt innan kroppen är färdigutvecklad. Men när man från medias håll gör bedömningen att det är värre med en vålds- och stöldfri festival med en del marijuanapåverkade människor än en festival med flera fall av misshandel, mordbrand och våldtäkt men utan lika många dokumenterade fall av ringa narkotikabrott så har redaktionerna tappat allt sinne för proportioner.

Carin Jämtin, ledande sosse i Stockholm, har uttalat sig negativt kring detta att göra vinst på offentliga tjänster. Hon tycker väl att det är oförsvarbart att skattepengar bli till vinstutdelning, när det hellre kunde bli mer vård eller mer undervisning av dem. Det hajar jag, och många med mig tror jag. Men på borgerliga ledarsidor är det just nu ett jävla liv. Och som om inte det skulle räcka, så passar även diverse andra samhällsdebattörer på att skriva inlägg och formulera sig mot Jämtins uttalande. Man vill gärna hävda att inget nytt skulle kunna komma till om det inte gick att göra vinst, att denna är nödvändig för att samhället ska kunna gå framåt, eller nåt sånt. Ursäkta, men bullshit! Det går alldeles utmärkt att driva friskolor och icke-kommunala vård- och omsorgsinrättningar utan att plocka ut vinst. Kanske är det ett av de bästa sätten att driva den typen av verksamheter på, detta att människor som kan sin sak får lov att köra sitt race och kontrollera budgeten själva, att man får möjligheten att återinvestera eventuellt överskott i verksamheten. Att slippa den seghet som ibland kännetecknar stora organisationer som kommuner, och får istället närhet till beslut, utan att för den skull behöva använda en del av verksamhetens pengar till vinstutdelning. Det är ju skitbra. Inte aktiebolag, men kanske ekonomisk förening eller stiftelse. I såna sammanhang hamnar verkligen kärnverksamheten i fokus, man får ett oberoende som jag tror och vet sitter som en smäck när man drivs av viljan att testa nya idéer. Eller hålla fast vid en idé man tror på, för all del. När idén om den välfungerande och inspirerande verksamheten är den centrala drivkraften, om man ska sammanfatta det hela. I ärlighetens namn tror jag ledarsidepaniken handlar om att Jämtin faktiskt formulerar något många håller med om; det känns inte bra att låta skattepengar gå till vinstutdelningar. Många, många skriver under på detta, och det skrämmer förstås de som gillar vinstutdelningar. Och därför görs ett desperat försök att möta upp detta, där man gärna vill hävda att alla som är tveksamma till vinsten är emot valfrihet. Men jag är rädd att det är skitsnack. Reload and come again, eller nåt i den stilen.