- Etableringstöd, låga löner, skattemässigt fördelaktigt. Investera i Makedonien. Har ni sett reklamen?

Det finns säkert poänger med att locka investeringar till ett land, det finns säkert en möjlighet för stålar att göra nytta i en uppbyggnadsprocess, det tror jag nog. Och representanter för näringslivet älskar förstås att understryka vilken fantastisk insats för en bättre värld de gör. Såklart.

Men i ärlighetens namn tror jag att det oftare handlar om vilja att skära i kostnader och förhoppningar om stora klipp. Svadorna om business som någonting som i det närmaste kan jämföras med välgörenhet är en efterkonstruktion; att göra det som är bäst för dig själv och tro att det automatiskt innebär att du gör bra för andra, verkar mest vara ideologi för de som inte pallar med solidaritet. Ett imperialisternas försök till stående ursäkt liksom. 

Tro nu inte att jag försöker säga att business och entreprenörskap inte är bra, för så är det verkligen inte. Jag tror otroligt mycket på kraften i att känna sig som en medskapande kraft, att testa idéer och leva ut drömmar. I det drivet tror jag faktiskt en del av världens räddning ligger.

Nej, jag vill snarare understryka att vi bör passa oss jävligt noga för att inbilla oss att alla affärer är bra affärer. Det är inte så enkelt, vi måste hela tiden komma ihåg att tänka i flera steg, aldrig blunda för en handlings konsekvens, oavsett hur långt borta den kommer.

Ser du hela vägen till Makedonien? Vill du något i Makedonien, eller är det billig arbetskraft och dylikt som lockar? Flyttar du vidare när dina anställda vill ha samma löner som dina kunder?

Vid valet 2010 avgörs det om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen eller inte. Låt oss hoppas att så inte blir fallet, det vore väl en skam för oss alla. Observera att jag då inte snackar om att tysta ner några frågor, jag pratar gärna om integrationspolitik, utan att det handlar om att ställa krav på en viss nivå hos partier som ställer upp i val. Någon slags pålästhet. 

Eftersom jag själv växt upp i Landskrona, där SD är starka, känns det här förstås extra viktigt. För jag är nämligen från en stad där jag vet att solidariteten stått högt i kurs, och det senaste valet måste alltså vara någon slags missförstånd, landskroniterna måste ha fått något slags tillfälligt psykbryt. 

Om vi ska slippa främlingsfientliga och populistiska partier mÃ¥ste allas hjälpas Ã¥t. Ett hett tips för den som vill ta debatten är en bok  jag just fÃ¥tt hem; “Slaget om svenskheten” av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg, som är fullspäckad med fakta kring SD:s politik, här finns redogörelser för partiprogram och strömningar, gott om exempel pÃ¥ motargument. Hugg i!

IgÃ¥r sÃ¥g jag Roy Anderssons film “Härlig är jorden”.

Istället för att munbajsa här, vill jag rekommendera filmen; se den och begrunda, låt tankarna vandra.

Kanske är det mindre viktigt att fundera över vad Roy Andersson menar med filmen, mer viktigt att fundera över vad den betyder för dig, vilka budskap du läser in i scenerna, var du hamnar när du låter tankarna använda bilderna som språngbräda.

Ett politiskt inlägg som berör mig starkare än de flesta tal jag hört, en berättelse som på många sätt lyckas vara mer exakt i sin problemformulering än många pamfletter och skrifter. Större.

Vi fÃ¥r höra att en ljusning är pÃ¥ väg, det hÃ¥ller pÃ¥ att vända. Varför? Jo, bankerna har börjat lÃ¥na ut pengar igen. Till vad? Jo, “investeringar” i fastigheter. Är detta verkligen en vändning?

Inte alls. Det visar sig att ingen har lärt sig något, ingen har varit intresserad av att sätta sig in i vad det är som utlöser den här sortens finansiella katastrofer. Jag ser i tidningars bostadsbilagor att byggentreprenörer och mäklare ger räkneexempel, kalkyler på vad det skulle kunna kosta att slå till och köpa villa eller bostadsrätt. Det rör sig om ren desinformation, kortsiktiga fantasikalkyler och återigen visar det sig - med all önskvärd tydlighet, för den som tar sig tid att titta - att de flesta mäklare och banker absolut inte är värda vårt förtroende. Det rör sig inte om ansvarstagande institutioner, utan om giriga krängare.

Låt mig ge ett exempel. Det är inte alls ovanligt att man som exempel ger ett lån på 1 800 000 kronor, med en räntesats på säg tre procent. Detta landar i en årlig räntekostnad på 54 000, eller 4 500 i månaden. Det låter ju inte så farligt. Men då ska vi komma ihåg att inget alls amorteras, skulden minskar inte ett dugg. Det vill alltså till att du kan sälja huset eller bostadsrätten till samma pris; sjunker priserna sitter du på pottan, du kanske tvingas lämna ditt drömboende med skulder kvar. Naturligtvis tillkommer driftskostnader och och månadsavgifter, beroende på vilken boendeform det rör sig om.

Tre procent är en väldigt lÃ¥g ränta. De flesta exempel jag sett handlar om rörlig ränta, vilket innebär att den kommer att gÃ¥ upp, förr eller senare. Sex procent kan det bli, det är ingen orimlig tanke. Vad blir kostnaden dÃ¥? Det blir goa 108 000 om Ã¥ret, eller 9 000 i mÃ¥naden, exklusive drift eller mÃ¥nadsavgift till bostadsrättsförening. Ett helt annat läge, och det är i det här läget amerikanska husägare tvingades gå ifrÃ¥n sina hus och ställa in betalningarna, därför att mäklare och banker gett lÃ¥n till de som egentligen inte hade rÃ¥d. Och sÃ¥ blev det finanskris, därför att systemet bygger pÃ¥ snabba klipp och oansvarigt handlande. Och istället för att ifrÃ¥gasätta systemet som sÃ¥dant, gör nu politiker i hela världen allt de kan för att Ã¥terupprätta förtroendet för det. Allt för att vi ska kunna hamna i samma läge igen, där de allra svagaste drabbas hÃ¥rdast. För den som hamnar pÃ¥ gatan finns ingen bankakut, snarare tvärtom, eftersom man i hÃ¥rde tider mÃ¥ste skära i kortnaderna…

 Att låna ut pengar kan vara en väldigt god affär. Ett lån på 1 800 000 med en genomsnittlig ränta på fyra och en halv procent ger under en tjugoårsperiod sköna 1 620 000 spänn. Klart man vill att vi ska låna. Det är ju bra business. Och då kan det (tydligen) kvitta att man ger lån åt de som inte har råd, att man riskerar hela länders ekonomier.

Fy fan.

 Trevlig helg! 

Vad är det egentligen med folkpartister? 

Nu vill Johan Pehrsson, partiets rättspolitiske talesperson,  att utegångsförbud ska övervägas för de som ställer till med jävelskap i Rosengård. Extra polisstyrka också. Kanske skulle det behövas, vad vet jag, men när ska också en folkpartist kunna begripa att problemet ligger djupare än så?

Jag tror att det i stor utsträckning handlar om att skapa relationer, att bygga upp förtroende. Ingen strulputte slutar på grund av bannor från myndigheter, ingen vill bli tillsagd av någon som inte vet ett skit om vem man är och var man kommer ifrån. 

Känslan av att vara sedd och att bli lyssnad på är helt avgörande när man bygger relationer, och det gäller i alla livets skeden. Därför tror jag att fältassistenter och närpoliser har mer att bidra med än piketstyrkan.

Jag kan faktiskt själv se tjusningen i att kasta sten mot polisbilar, även om jag aldrig gjort det och aldrig kommer att göra det. Tänker att det blir en sport liksom, ett spännande inslag. Men jag tror att det är betydligt svårare att göra det om jag känner personerna som sitter i bilen, då slår empatin in och hindrar mig.

Samma hållning har jag i skolfrågor. Här kan du sätta hur mycket betyg du vill, beslagta alla telefoner du kommer åt, sätta elever i kvarsittning, förbjuda kepsar, kängor och baggy-pants. Du kan ha miljontals akademiska poäng. Men du kommer aldrig att kunna nå andra än studen (mina tonårs uttryck för det som ibland kallas plugghäst) om du inte kan skapa relationer. Det är det som är pedagogens hantverk, att skapa relationer och att väcka vetgirigheten, inte att administrera pissprover. En del elever gillar styrda uppgifter bäst, andra kommer längre när de ges möjligheten att arbeta friare. Någon gillar att jobba själv, andra är lagspelare.

Och samma sak gäller för relationen mellan myndigheter och ungdomar generellt. Första steget i arbetet med att hitta rätt metod är att etablera kontakt, att lära känna.

Flummigt va? 

Då och då hör jag människor rikta kritik mot vuxenutbildning och folkbildning. Det kan till exempel heta att man bör passa på att ta sin chans till utbildning när man som ung går i skolan, att man liksom får skylla sig själv om man slarvar bort sina möjligheter. Det kan gott vara föräldrarnas uppgift att se till att barnen pluggar, det kan inte vara samhällets uppgift att tillhandahålla andra, tredje och fjärde chanser. När så sker odlas ingen förmåga att ta eget ansvar, och det är ju också väldigt dyrt för stat och kommun.

Jag tror att det väldigt ofta finns poänger i sådant som sägs, även de gånger jag inte håller med själv. I den här sortens argumentation tror jag att det handlar om att vi ibland, inte minst som unga, inte inser utbildningens värde, att vi inte ser vilken fantastisk möjlighet den faktiskt är. Kan själv känna mig en smula skamsen när jag tänker på hur jag skött mina studier lite sådär halvengagerat, inte minst med tanke på hur möjligheten till högre studier var otänkbart för min farmor, även om hon hade alla förutsättningar begåvningsmässigt. Hon hade helt enkelt fel bakgrund, och det fanns inga studiemedel att få. Och så vidare.

Men ändå tycker jag att vi ska fortsätta erbjuda möjligheter till studier, och att chanserna ska ges i olika skeden i livet. Det handlar om att på riktigt stå för tanken om alla människors lika värde. Att inse kraften i att bli bejakad.

Ibland tror jag att de som pratar om lata människor som ska tas ur utanförskap glömmer bort att vi inte har samma förutsättningar. Det är betydligt lättare att vara framgångsrik om man genom sin bakgrund har tillgång till startkapital, ekonomiskt eller kulturellt. Vi hör ofta berättelserna om Ingvar Kamprad eller Gunnar Sträng, människor från enkla förhållanden som blev till framstående medborgare. Det är sköna framgångssagor. Men i ärlighetens namn finns det betydligt fler av sorten Antonia Ax:son Johnson, Jan Stenbeck och Carl Bildt, de som nått framstående positioner ur ett rätt bra utgångsläge.

Jag har inget behov av att ifrågasätta den senare sortens kompetens och driv, men jag tror att vi pratar alldeles för lite om hur det faktiskt ser ut. Vid en närmare titt ser det inte fullt lika magiskt ut; för kungen fanns aldrig någon risk för det som kallas utanförskap, och det är faktiskt ofta mest bara oförskämt av den som fått goda förutsättningar att gnälla på de som inte fått samma guldläge.

Men icke desto mindre har vi alla också möjligheten att ta våra liv i våra egna händer. Allt kan vi inte skylla på samhället, vår bakgrund får inte göra oss till offer, en sån inställning tjänar bara de redan starka på.