Läser och hör att det verkar som att Piratpartiet kommer in i EU-parlamentet, att man också siktar på riksdagen. Bestämmer mig för att kolla läget, leta efter partiprogram och så, är liksom lite nyfiken. Jag vet ju att det handlar mycket om upphovsrätt, personlig integritet och patentfrågor. Viktiga frågor, och på de här områdena tycker jag det verkligen behövs en motkraft till storbolagen, de som försöker dribbla bort det faktum att deras modell har gått ur tiden genom att processa mot Pirate Bay, genom att lobba för Ipred. Vi är överens där, detta är 1984; när lagar antas som gör att miljontals medborgare förvandlas till kriminella, är det knappast legitimt, det luktar mest bara ruttet. Allt för tydligt visar det sig att storföretagens intressen har enormt inflytande, här är demokrati långt, långt borta.

Men mer dÃ¥? Jag tittar runt pÃ¥ partiets sida och hittar följande under “vanliga frÃ¥gor” eller nÃ¥got sÃ¥nt, en text där man redogör för sin strategi i händelse av framgÃ¥ng:

- Hur gör vi i riksdagsvoteringar som inte rör frågor Piratpartiet jobbar med?

Vi stöder den sittande regeringen, vad vi än tycker privat.

- Kommer partiet försöka göra överenskommelser med andra partier (”om ni röstar sÃ¥ här i frÃ¥ga X och Y sÃ¥ hjälper vi er med Z”) ?

Nej, vi pratar med den som innehar regeringsmakten. Så länge de gör som som vi vill i våra frågor stöder vi dem i allting annat. Vi vill inte försöka oss på shopping a la carte från olika partier (för då blir vi bara bortfintade). Slutar regeringen göra som vi vill byter vi regering, men så länge vi tolererar en regering är vi obrottsligt lojala mot den i alla frågor som ligger utanför vårt principprogram.

Hoppsan. Läste jag “sÃ¥ länge de gör som som vi vill i vÃ¥ra frÃ¥gor stöder vi dem i allting annat” ? Man tänker vara obrottsligt lojal mot en regering, sÃ¥ länge den backar piraterna i deras ganska kortfattade principprogram. Vapenexport? MigrationsfrÃ¥gor? HÃ¥llbar utveckling? Nato? Demokrati? DiskrimineringsfrÃ¥gor? 

Jag tycker det är sunt att piratrörelsen har växt fram, det är ju alldeles utmärkt när ilska kan leda fram till politiskt engagemang. För egen del blev i tidiga tonår nittiotalskrisen det avgörande; det kastade mig in i mer organiserat politiskt arbete, gjorde mig intresserad och gjorde att jag tog mig rätten att tycka, demonstrera, hela kittet. Men ärligt talat, ett parti som tänker vara obrottsligt lojala mot en sittande regering i alla frågor, kan väl ändå inte vara något för en ung rebell? Fortsätt ställ till med jävelskap och reclaima som fan, det behövs. Men tänk efter noga innan ni röstar på ett parti som tänker vara sittande regerings knähundar i fyra år, alldeles oavsett vilka krafter som ingår i den och vilka andra frågor den driver.

De gröna gillar inte heller Ipred…

Ikväll ska vi båla traditionsenligt!

För mig är konsten den mest relevanta form av forskning vi har. Det handlar om en process där man undersöker och kommenterar världen utifrån sig själv och sina egna erfarenheter. Man låter sig själv ta plats, är helt och hållet öppen med den personliga ingången. Genom det kreativa arbetet kan jag nå saker i mig själv; jag tar reda på det jag visste utan att veta.

Någon kanske menar att detta är subjektivt, att konstens forskningsresultat därför inte kan räknas som värdefull kunskap på samma sätt som den som kommer till i ett laboratorium. Jag menar istället att den kanske är mer relevant, eftersom den berör det faktum att vi alla är människor, känslovarelser. Vad vi väljer att göra handlar mer om vad vi vill göra än om vad vi kan göra. Egentligen tycker jag nog att mycket av den samhällsvetenskapliga forskningen skulle vara mer öppen med att den är subjektiv och styrd av värderingar som lika gärna kunde ha varit andra. Nu väljer man alltför ofta att presentera sitt tyckande som sanning och resultat av någon slags objektiv hållning. Och det är ju mest skrattretande.

I den “riktiga” akademiska forskningen försöker man ofta förneka den egna personens existens, vilket ju är i det närmaste omöjligt; allt vi ser, ser vi genom en slöja av erfarenheter och inlärda eller förvärvade värderingar.  Att prata om den blinda rättvisan och ett samhälle skapat bakom slöja av okunskap är bara fÃ¥nigt. Den som tror att vi kan skapa ett gott samhälle pÃ¥ det viset tillhör alldeles uppenbarligen eliten i ett samhälle. Extra tragiskt blir det de gÃ¥nger de inte ens inser det själva. 

För ett tag sen var Marie-Louise Ekman gäst i Ekots lördagsintervju.

 http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=3071

Lyssna på det, hon har mycket vettigt att säga, som vanligt.

Avslutningsvis mÃ¥ste jag bara berätta att jag igÃ¥r bevistade en mässa om den framtida arbetsmarknaden i Södertälje stadshus, detta i egenskap av folkhögskolemedarbetare. Mitt emot stod en utställare som driver KY-utbildningar, bland annat en där man pÃ¥ tvÃ¥ terminer (!) kan bli finansiell rÃ¥dgivare. Efter en snabb utbildningsvända ska man alltsÃ¥ kunna berätta för folk hur de ska placera sina pengar pÃ¥ bästa sätt. Hjälp! Undra hur mÃ¥nga poäng etik, lÃ¥ngsiktigthet, hÃ¥llbar utveckling och makroekonomi som ingÃ¥r… 

På lördag spelar Stures Dansorkester i Gnesta.

Inledningsvis vill jag, med viss risk för att verka tjatig, återkomma till det här med pensionsfonderna. Kan inte hjälpa det, men det är så väldigt många som nu går ut och kallar regeringens vilja till mer styrning av AP-fondernas förehavanden för farlig populism. I stor utsträckning rör det sig om samma gäng som förespråkat de avregelringar som lett fram till den finansiella kris vi nu sitter i, de som lyckats sälja in det, vad ska vi kalla det, börsvänliga tänket hela vägen från yttersta högern och in i socialdemokrati och fackföreningsrörelse.

Det rör sig förstås ofta om ekonomer som är rädda för ökat demokratiskt inflytande. Detta behöver inte nödvändigtvis bero på att de är maktkåta själva, utan handlar lika mycket om att de fostrats till ett tänkande där man konsekvent låtsas som att ekonomiska transaktioner saknar konsekvenser. Resonemang som bygger på att du ska vara nöjd över att ditt pensionskapital växer, och vara jävligt noga med att inte låtsas om vilken skit dina fonder kan ställa till med: det att njuta av en vapenexportsguldkantad tillvaro på ålderns höst, det att en knegare får kicken från fabriken för att fonden som förvaltar hennes pension vill ha högre avkastning på sina aktier, och därför trycker på för att flytta produktionen till låglöneland.

Tyvärr tror jag att det ligger en del sanning i påståendet att viljan till styrning av fonderna är ogenomtänkt populism, det ligger mycket i det. Jag är helt övertygad om att politiker generellt har alldeles för dåliga kunskaper i makroekonomi, att deras uppfatting om vad ekonomi egentligen handlar om är mycket begränsade. Annars fattar jag inte alls hur man har kunnat låta sig övertalas till att genomföra det systemskifte som de senaste tjugo-tjugofem åren faktiskt har inneburit. 

Blabla.

Hörde annars igår på radion att Jan Björklund vill öppna för möjligheten för de som läser yrkesinriktade program på gymnasiet att avstå från en del mer teoretiska ämnen, för att istället mer helhjärtat satsa på yrkesutbildning. Detta gör ju att man missar högskolebehörighet, men det skulle tydligen bakas samman med garantier för att den som vill ska kunna läsa in på komvux senare.

Tycker själv att det låter ganska vettigt, men bara om det verkligen ges bra möjligheter att ändra sig senare. Det finns nämligen ett egenvärde i att folk från familjer utan studietradition kan hamna i den akademiska världen tycker jag; alla bakgrunder behövs om vi ska kunna få till en akademisk värld som inte bara sysslar med yrkesutbildning, utan också är ett forum för bildning och djupare diskussion. Där behövs perspektiv från alla.

Men det är inte säkert att det är i tonÃ¥ren man ska ta sig an de teoretiska ämnena, det passar inte alla. När man ska lära är lusten det absolut viktigaste, och finns inte den blir det bara plÃ¥gsamt för alla inblandade, lärare och elever. Kanske är tvÃ¥nget för alla att läsa teoretiska ämnen i tonÃ¥ren rentav kontraproduktivt, ett sätt att se till att de som inte har vanan hemifrÃ¥n bara cementerar uppfattningen att det inte är för dom. Ett effektivt sätt att ta död pÃ¥ motivationen för all framtid kan nog vara att en missnöjd lärare skäller pÃ¥ en missnöjd elevgrupp som egentligen inte alls fattar varför de tvunget ska läsa den förbannade matten eller för…

Maria Wetterstrand och Mats Pertoft har skrivit en artikel som jag tycker innehåller mycket vettigt.

http://www2.unt.se/avd/1,,MC=0-TYPE=paperarticle,00.html?db=UNTW&search7_guid=UNT200904240169 

Lägg till en del om folkhögskolans roll som väckare av nyfikenhet och lust, så börjar vi hamna någonstans.

Slutligen. Läste någonstans att Peter Englund, akademieledamoten ni vet, sa att många som jobbar med något som inte kräver högskoleutbildning får mer vettigt gjort på en vecka än vad någon på universitetet får gjort på ett helt liv, något sånt. Det var lite kul tycker jag, som perspektiv.

Förtroendet för det ekonomiska systemet är kört i botten. Det har varit lite för mycket med bonusar och utdelningar till aktieägare en tid nu, och regeringen talar om att använda statens ägarinflytande till att städa upp.

 Detta får somliga att drabbas av panik, detta liknar ju ett halvt förstatligande! Vad kommer hända när till och avregleringsromantiserande politiker inser att deras modell sticker allt för mycket i ögonen på allmänheten, att den uppenbarligen inte har fungerat? Klart är att det blir allt svårare att hävda att statlig inblandning per definition är något dåligt.

AP-fondernas uppgift är att förvalta våra pensionspengar, förhoppningsvis se till att maximera avkastningen och inget annat, menar bland annat Länstidningens politiske redaktör Tomas Karlsson. Inga politiska hänsyn ska tas, menar han. Man får ju tycka som man vill, men jag kan i alla fall inte hålla med. Självklart ska vi kunna agera när vi ser att saker spårar ur, givetvis ska vi använda statliga företag till att påverka samhällsutvecklingen. Om inga moraliska eller politiska hänsyn får tas finns ju ingen riktig anledning att bry sig alls.

Vi står mitt i en finansiell kris, som drabbar människor över hela världen, framdriven av avregleringar och minskad social ambitionsnivå från politiskt håll. Dessutom står vi inför ytterligare en kris, den ekologiska.

Det är hög tid att använda alla medel vi har för att möta dessa utmaningar. Det är dags att vi inser att själviska och kortsiktiga pengaplaceringar får konsekvenser för människor och miljö. Detta är inget vi behöver bevisa, det rådande har nämligen med all önskvärd tydlighet visat att det inte klarar att bygga ett samhälle för människor.

I afton blir det rep med Stures Dansorkester. VÃ¥r och det bubblar i reggaenerven!

På www.politikerbloggen.se pågår en slags debatt mellan moderate riksdagsledamoten  Hans Wallmark och piratpartisten Mika Sjöman. Det handlar ungefär om att Hans Wallmark ifrågasatt hur pass seriösa piratpartiets rekryteringsmetoder är, kanske för att slå hål på nyheten att Piratpartiet fått väldigt många nya medlemmar på den korta tid som gått sedan ipred-lagen infördes. Som svar på detta har då Mika Sjöman svarat att MUF, det moderata ungdomsförbundet, värvar medlemmar med hjälp av fyllefester.

Jag vet inte mycket om Piratpartiets rekryteringsmetoder, men jag vet en del om hur det fungerade hos MUF i Landskrona under den tid då Hans Wallmark var verksam som moderat ledarskribent på den lokala tidningen. Var på den tiden i mina nedre tonår, politiskt intresserad även då. Sympatierna låg inte alls hos MUF, men ändå var man på något vis insatt i vad vi kan kalla ungdomsförbundssvängen.

Det var mycket kröka hos MUF, visst var det det. Utan tvekan var ett av de riktigt starka argumenten för att närma sig detta politiska ungdomsförbund festerna. När jag senare i livet träffat folk från andra delar av landet har jag många gånger hört liknande berättelser. Mycket snack om MUF-fester…

Så vad vill jag säga med detta? Jag tvivlar inte ett dugg på att Piratpartiets rekryteringsmetoder kan avvika från vad som är det traditionella, men jag vet också att MUF lockat med kröka. Kanske har båda partierna på detta sätt lyckats locka till sig medlemmar med stor potential, eller kanske inte, vad vet jag.

Vad jag vet är att jag tycker att både Hans Wallmark och Mika Sjöman kan lugna sig lite. Det är ju som bekant inte brukligt att kasta sten i glashus….

När det framförs kritik mot det ekonomiska systemet av idag, bemöts det väldigt ofta med frågan om man hellre skulle vilja ha planekonomi, kulturrevolution, arbetsläger, stenålderssamhälle. Och så vidare.

Kapitalism kan tydligt kopplas samman med demokrati och mänskliga rättigheter, sägs det. Och det finns bara ett alternativ till sweatshops, barnarbete och ständiga kriser: stalinism, ungefär. Inget annat är möjligt, tydligen. Ingen annan modell, innehållande såväl frihet frihet som solidaritet, går att tänka sig.

Är vi så förblindade av pest eller kolera, att vi förlorat förmågan att se hälsa?

Igår träffade jag Annika Laurén, VD på Ekobanken. Hon hade som vanligt en hel del vettigt att säga, det är rätt trevligt att prata med en ekonom med intresse för solidaritet och hållbar utveckling, en görare liksom. Bland annat jämförde hon moraliskt försvarbara former för pensionssparande (och bankverksamhet överhuvudtaget egentligen) med biodynamisk odling. Det här är min sammanfattning av delar ur ett längre samtal, och inte alls något direkt citat, men hon uttryckte det ungefär som så här: Det ger lägre avkastning än det konventionella under goda år, högre under de dåliga. Det är jämnare, stabilare och strävar efter att se helheten.

Kolla in ekobanken.

http://www.ekobanken.se/

I helgen tänkte jag på en sak, apropå det här med politik, kanske handlar det om livet självt.

Vi kan inte begära att alla ska vara perfekta, att alla ska dela exakt samma moraluppfattning, nära samma drömmar. Samhällen med sådan syn på saken är de som förtrycker sina medborgare, sen kan de göra det i diverse ideologiers och religioners namn.

Men vi kan inte heller tillåta lidande och armod på det sätt vi gör idag. Att vara människa är så otroligt mycket mer än att göra affärer, vårt ansvar för varandra är så mycket större än så.

Vi kan inte vara perfekta; svaren på frågorna kring vad det innebär att vara människa och göra gott kan aldrig reduceras till ett antal teser eller budord. Det är mer komplext än så, vi behöver dryfta det hela tiden.

Så vad kan vi egentligen begära? Jag hoppas att vi en dag ska kunna komma överens om att bejaka den oerhörda kraften i att i alla fall vara ambitiösa, att göra så gott vi kan. Ibland skiter det sig, ibland orkar man inte, ibland glömmer man. Men ändå kan man ta nya tag, göra nya försök.

Det är inte alltid så lätt, men ändå.

Även de som föredrar ett samhälle där statens åtaganden är minimala, är ytterst noggranna med att värna egendomsrätten. I marknadsfundamentalisternas drömvärld får marknaden sköta allt, statens enda åtagande är i stort sett att bura in de som försöker kränka egendomsrätten: tjuvar ska in i finkan, privat egendom ska försvaras.

Jag är ingen älskare av baxande eller sÃ¥. Tycker nog att det är lÃ¥gt att sno i mÃ¥nga lägen. Men det innebär absolut inte att  jag tycker att egendomsrätten mÃ¥ste försvaras till varje pris. Tycker att ägande och arv är nÃ¥got vi mÃ¥ste vÃ¥ga diskutera; hur mycket överflöd kan en person eller en grupp i ett samhälle samla pÃ¥ sig, utan att detta börjar likna stöld? Vilka metoder ska kunna vara tillÃ¥tna att använda när ett företag slÃ¥r sig fram pÃ¥ marknaden? I hur utsträckning är det försvarbart att nÃ¥gon äger enorma jordegendomar genom arv, och behÃ¥ller dessa för sig själv, medan den jordlösa grannen svälter? Vilka “frivilliga” uppgörelser kring löner och arrenden mellan stark och svag är moraliskt försvarbara?

Är det i alla lägen samhällets - det vill säga alla människors, rik som fattig - uppgift att försvara egendom? När slår det över och blir att backa upp ett fortsatt utnyttjande av de svaga? Varför ska majoriteten vilja detta?

Hur kan man tycka att egendomsrätten alltid är okränkbar, det absolut viktigaste vi har?

Kan man försvara ett sånt förhållningssätt inför sig själv och andra, på riktigt?

Det måste vara ordning i finanserna, säger Anders Borg, och lägger fram sin vårbudget.

Att hävda att passivitet är att hålla ordning i de offentliga finanserna är inget nytt, det är snarare en modern klassiker. Även denna gång kommer resonemanget ur en kall syn på människan, en överhetens ideologi. Så resonerade britterna i samband med den irländska svältkatastrofen under mitten av 1800-talet: bara marknaden kan lösa detta, det gäller att härda ut, det finns inga genvägar ur krisen. Hundratusentals irländare dog.

Den kris vi är på väg in i idag är något helt annat, här handlar det kanske inte om död. I alla fall inte i vår del av världen.

Men ändå finns likheter i det att man även denna gång är benägen att hålla fast vid ideologiska utgångspunkter, att man hellre ser kartan än terrängen. Att man är beredd att offra den lilla människan in the name of sunda statsfinanser and the helt fantastic egenskaper of the free marknad. Fräsigt. Men frågan är om det verkligen är försvarbart. Vem vill offra sig iden fria marknadens namn.

Kapitalismen är just nu ett system i kris, det säger många. Men egentligen är ju kapitalismen ett system där kriserna är något återkommande, de är en del av själva systemet. I kriserna ska det dåliga rensas ut, då ska det nya byggas ur rasmassorna. På det viset ska utvecklingen gå framåt, och det finns inga genvägar, det är bara att bita ihop.

Det är bara det att det alltid är den lilla människan som ska betala. Kan vi acceptera det?

Några tankar då.

Att skriva och spela har alltid varit ett sätt för mig att stå ut med det gråa. Det kreativa, i mitt fall mest att skriva låtar, har hjälpt mig, det har blivit rummet där jag kan hämta kraft då den nästan tagit slut, tömma energi då jag är nära att explodera av rastlöshet.

I skapandet kan också det smärtsamma bli till glädje och inspiration; rapporter om svältkatastrofer blir till arga punkdängor, personlig svärta blir till en refrängtext mycket klokare än vad jag är. Och i mötet med någon som lyssnar växer det jag skapat igen, mina ord tolkas av andra, som läser in sina erfarenheter i det jag skriver. Samma multiplikatoreffekt verkar när jag är lyssnaren, läsaren eller betraktaren; en låt blir till soundtrack när jag låter den tonsätta berättelsen som är mitt liv, en krönika eller dikt ekar i skallen i min gråa vardag och ger den lyster. En bild klistrar sig fast på näthinnan, och den säger verkligen mer än tusen ord. Den formulerar fanimig det jag saknar ord för.

En grÃ¥ och outsövd morgon blir till ett leende av musiken i dur, den dansanta. Tänk om jag nÃ¥gon gÃ¥ng lyckas göra det samma för nÃ¥gon annan…

Det är verkligen en sanning, att när vi fått kläder på kroppen, mat i magen och en säng att sova i, då behöver vi inte mycket mer än så, så länge vi har kulturen. Den som vi kan producera och konsumera utan att bli till belastning för ekosystemet, den som håller längre än lågpriselektronik. Världens bästa forskningsmetod, resan i det att vara människa.

Igår var jag i en inspelningsstudio. Tänk vad några simpla sånglägg kan göra med en! Eller det att få lyssna på andra som skapar. Kom hem trött och lycklig, slog på teven - jodå - och såg Marie-Louise Ekman.

 http://svt.se/2.101792/sverige

Kloka ord.