LO:s före detta avtalsskreterare Erland Olauson pratar om sitt pensionsavtal, och kring detta att han gått i pension redan vid sextio, när medlemmarna knegar till sextiofem. Han gillar det inte, det är inte bra, det är något han har velat förändra. Jag har ingen anledning att misstro honom, han menar säkert det han säger.

Men när Olauson ska fortsätta försvara sig blir jag less. Först menar han att hans lön under trettiotre års anställning inom LO varit anpassad till ett generöst pensionsavtal, att den därför varit lite lägre än vad den kunnat vara. Den var ganska dålig, men okej då. Sen säger han att hans lön varit låg i jämförelse med vad han kunnat få om han tagit anställning i det privata näringslivet. Och då lessnar jag totalt, eftersom jämförelsen är helt ointressant. Om väljer att arbeta inom en folkrörelse eller inom ett politiskt parti ska man göra det för att man vill det, för att rörelsen i fråga står för något man tror på, för att man utifrån ett knippe grundvärderingar vill vara med och påverka politikens inriktning. De som lika gärna arbetar i det privata näringslivet, men som kan tänka sig att arbeta för en rörelse eller ett parti mot tillräckligt schyssta semester-, pensions- eller lönedealar göre sig icke besvär. Missförstå mig inte, jag menar inte att man alltid måste jobba gratis eller så, jag bara menar att karriäristerna är politikens död, inte minst inom folkrörelserna. När den sortens människor breder ut sig i en idéburen organisation  kan man vara säker på att man odlar framtida förtroendeproblem, eftersom de medarbetare som främst bryr sig om sig själva och den egna karriären, kommer att ha svag koppling till medlemmarna och de intressen det är tänkt att man ska företräda. Man tappar den ideologiska elden, och utan den har man inte mycket att komma med. Engagemanget är själva utgångspunkten, inte en del av jobbet.

Och vet ni vad som är det värsta? Jag tror att arbetarrörelsens företrädare har ett extra stort ansvar för Sverigedemokraternas framgångar. För varje gång en fack- eller partipamp avslöjas med brallorna nere och ger intryck av att ha varit i färd med att berika sig själv, knyter ett gäng bittra sosseväljare näven i fickan och byter sida. Man tycker sig ha fått bevis för att ingen längre bryr sig om den lilla och hårt slitande knegaren, utom just SD. I verkligheten är en röst på SD också en röst på ett parti som i sin ekonomiska politik blandar fascistiska idéer (där svenskarna är i ständig kamp med andra folk om att bli störst och rikast) med tydligt nyliberala åsikter vad gäller beskattning och finanspolitik, men det är inte alla som läser på innan de går till valurnan. 

Arbetarrörelsen klantar till det, Sverigedemokraterna jublar, väldigt nära att komma över spärren till riksdagen nu…

Jag blir mer och mer övertygad, ju mer jag funderar på det, om att räddningen ligger i folkrörelserna. Det är där oppositionen har något alldeles eget, i den demokratiska ambitionen. I det att man (förhoppningsvis) ser på människor som mer än bara konsumenter. I övertygelsen att ett perspektiv är värt att lyssna på, även om det inte kommer från de med mest pengar. I ambitionen att göra oss alla till pålästa medborgare snarare än lydiga undersåtar.

Jag tror att folkrörelsekopplingen kan vara avgörande, dels i mobiliseringen inför valet 2010, och dels i förvaltandet av en eventuell seger. Nu gäller det att odla öppenhet och utveckla interndemokrati, så att det känns som att det är värt att engagera sig. Det måste löna sig att vilja något.

Igår repade jag. Idag har jag på något vis återupptäckt kraften i att skapa, i praktiken. Rullande höfter får tanken att stanna, inget annat än nuet räknas.

Vilken kraftkälla!

Det är mycket med bonusarna nu. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin sitter i styrelsen för AMF Pension, och har där varit med och godkänt över 60 miljoner i pension till förre VD:n Christer Elmehagen. Hoppsan. Och nu är många upprörda, faktiskt till och med LO-ordföranden själv, som inte känner igen sig i att hon skulle ha varit med och fattat ett sådant beslut. Hur det är med detta vet vi inte mycket om, men vi kan räkna med att de flesta LO-medlemmar tänker att styrelseledamöter från arbetarrörelsen ska fungera som någon slags motkraft i såna här sammanhang, att de ska sätta sig på tvären när arvodena hamnar allt för långt ifrån det som en LO-medlem (AMF Pension ägs alltså av LO och Svenskt Näringsliv) kan räkna med för sitt knegande. Och nu känner sig dessa medlemmar svikna.

Sånt här händer med ganska jämna mellanrum, att toppar i arbetarrörelsen avslöjas med förehavanden som vittnar om ett rejält mentalt avstånd till gruppboendet eller verkstadsgolvet. Och människor blir upprörda. Och färre röstar. Och färre vill engagera sig i politiska partier och fackföreningar. Men posterna ska ändå tillsättas: i kommunfullmäktige, i nämderna, i förenings- och partistyrelserna. Och så görs också, men kanske hamnar personer där som inte är lika noggranna med moralen, som ser engagemanget mer som en karriärväg än en skyldighet och möjlighet till att ta ansvar för världen vi lever i. Så fortsätter det så.

Poängen? Jag tror att allas ökade engagemang är den enda vägen. Fler måste ta sig an världen, och de måste göra det på deltid eller i perioder av livet. Att gå in i ett politiskt ungdomsförbund som trettonåring och sen bara verka i den världen under resten av sitt liv är nog inte riktigt bra. Det är svårt att stå emot det att man korrumperas, man får helt andra referenspunkter när man befinner sig i toppen för länge, i fackföreningsvärlden eller partipolitiken. Att makt korrumperar är verkligen inget nytt.

Så hur ska vi ha det? Nedan ett exempel på något vettigare, saxat ur miljöpartiets stadgar:

17.2 Ingen får inneha en plats i något organ i riksorganisationen längre än nio år i följd. Riksdagsledamot och EU-parlamentariker får sitta tre respektive två mandatperioder. Samma person får därefter ej väljas till samma igen inom tre år (principen mot långsittande).

En början?

Oppositionen har kommit överens kring energipolitiken. Inget är hugget i sten, varje mandatperiod ska kunna innebära omprövningar. Men det står i alla fall klart att avveckling av kärnkraften gäller, även om det inte handlar om några snabba ryck: inget ersätta kärnkraft med kol, utveckling av hållbara alternativ och energieffektivisering är vägen. Industrins intressen är invägda, och det är väl kanske bra det. När kärnkraftslobbyn stärker sina positioner är man helt enkelt tvungen att gå energislukarna till mötes på något sätt. Sverige har länge varit en nation vars välstånd byggt på energiintensiv tung industri, och från politiskt håll har man inte haft några planer på att verka för ett mer diversifierat näringsliv. Och då står man ju där man står, inte så fri att ta ansvar som man skulle vilja vara.

Borgerliga ministrar och ledarsidor bölar såklart. Jag ska inte säga att jag jublar, men jag är tacksam för att den socialdemokratiska ledningen vågar verka för långsiktigt hållbara lösningar, trots att delar av den egna rörelsen har valt att inte göra det.

Att miljöförstöringen sabbar för kommande generationer visste vi redan, även om vänner av så kallade marknadslösningar gärna inbillar sig att det inte är så farligt. Vi måste ju tänka på jobben och så, tillväxten först.

Nu vill en utställning på Historiska museet i Stockholm visa oss att miljöförstöringen inte bara påverkar vår morgondag, utan också raderar vårt förflutna. Lämningar fräts bort i marken, försurningen äter bort kulturarvet. Luftföroreningar tuggar på hällristningar och runstenar.

Vem kunde ana att de orwellska minneshålen även skulle innefatta fornlämningar?

Snyggt jobbat, tillväxtsamhället!

Snubblar över ett videoklipp där Björn Söder, skånsk sverigedemokrat, argumenterar mot kostnadsfri akutvård för illegala invandrare. Sverigedemokraterna menar att sådan verksamhet är ett hån mot svenska pensionärer, fel mot alla svenska skattebetalare.

Jag får tårar i ögonen, klump i halsen. Mår illa. Vad fan är det som händer? Är det den sortens resonemang som folk fastnar för?

Vi kan alla vara småaktiga och missunsamma, det är lätt att hamna där. Hamnar där själv ibland, ser det som en livslång utmaning att hålla mig på spåret, se till att inte sjunka ner i det jag inte vill vara. Jag tillåter mig själv att hamna fel ibland, försöker lära mig och gå vidare, tror på att förlåta mig själv och andra.

Men tror inte ett skit på att upphöja mina mindre fördelaktiga sidor till utgångspunkt för politiska ställningstaganden. Och detta handlar inte heller ett jävla dugg om att jag vill förneka att integrationspolitik är en extremt viktig fråga i ett land som Sverige, som under flera decennier haft den goda smaken att agera solidariskt och ta emot folk som vill och/eller behöver komma hit. 

Skärpning!

Får höra att det tydligen är förbjudet med politiska texter i melodifestivalen. Politik hör inte hemma i musiken, säger någon. Musik är till för att förena, inte spä på konflikter.

Det var ju ett tydligt politiskt ställningstagande, tänker jag. Hyckleri. Men om man ändå tycker att det är lämpligt att förbjuda politiska texter, tycker jag att det ska göras fullt ut. Således bör alla heteronormativa nonsenstexter förbjudas, eftersom de spär på konflikten mellan kvinna och man, begränsar bådas möjligheter, reproducerar gamla mönster och gör oss ofria. Från nu förordas strictly queertänk i alla låttexter.  

Höga klackar och trygga famnar, väck med det bara! Åtala Ingela Pling för politiskt textförfattande i patriarkatets tjänst!

Eller?

Följande är saxat ur Björn Forsbergs bok “Tillväxtens sista dagar”:

“MÃ¥let om ekonomisk tillväxt har kort sagt blivit vÃ¥r tids främsta politiska mantra. Vi brukar vara duktiga pÃ¥ att döma tidigare generationers förehavanden, men frÃ¥gan är om nÃ¥gon idé har lamslagit människans kritiska tankeförmÃ¥ga sÃ¥ till den grad sedan 1600-talets häxprocesser. Jag är rädd för att denna tillväxtfetischism tillhör det som framtidens människor kommer att finna mest svÃ¥rbegripligt när de betraktar vÃ¥r tid; att en hel generation opinionsbildare - politiker, forskare, företagsledare, journalister - i början av 2000-talet knappt kunde göra ett yttrande utan att infoga ordet tillväxt. Ett kollektivt självbedrägeri av sällan skÃ¥dat slag, där man för att vara indefinierad  i det politiska samtalet drevs till gradvis förvärrade fantasier om tillväxtens dygder: tillväxt för att främja jämställdhet, tillväxt för att stärka sociala värden, tillväxt för att rädda planetens bräckliga miljö.”

Visst är den märklig, tillväxthetsen?

Tro nu inte att jag inte vet att beslutfattare sitter i en rävsax; även om man är fullt medveten om det skeva i tillväxtfetischismen, är man ändå beroende av den. En nation får svårt att på egen hand skaka av sig vansinnet. Ensam kommer man inte långt, speciellt inte när det finns starka intressen som med näbbar och klor kämpar för mytens överlevnad.

Vägen till ett mer långsiktigt hållbart samhälle kommer att bli svår. Vårt ekonomiska system klarar inte av att ta ansvar för vår egen och planetens hälsa, utan främjar istället det kortsiktiga och direkt skadliga. Den som vill förändra kommer att behöva all list som finns tillgänglig, spela alla kort man har. På den politiska scenen väntar strategi och rävspel, är jag rädd.

Samtidigt krävs det att vi förmår behålla våra ideal, att vi själva klarar av att kliva ur roffarmentaliteten. att vi inte alltid köper det billigaste, att vi oftare väljer att inte köpa alls. Att vi söker nya lösningar och tankesätt och återupptäcker gammal visdom. Talesättet att man inte bör skita där man äter rymmer mer än man anar, om man låter tanken vandra en stund.

Det är dags för oss att ta ansvar. För oss själva, för varandra, för planeten vi är satta att vaka över.

Vill du vara med?

IF Metall har gått med på att ge lokalt förhandlande parter möjligheten att genomföra arbetstidsförkortningar, för att man på så sätt hoppas kunna rädda en del jobb.

Jag vet inte riktigt vad jag tror om detta, är osäker på om det fungerar, om man kommer att kunna rädda jobben. Men jag är säker på att arbetstidsförkortning är en bra idé i sig. Att arbeta mindre är utan tvekan ett mycket bra sätt att öka sin livskvalité. Lite mindre pengar blir det, men det blir också mer tid över till att njuta av livet. Och att njuta av en promenad är bättre för världen än att köpa ny telefon. Om vi vågar tänka riktigt långsiktigt.

Men arbetstidsförkortning ska inte blandas samman med lönesänkningar eller uteblivna löneökningar. Elizabeth Peltola, kommunstyrelseordförande (C) i Älmhult, vill spara pengar när kommunen i kristider får minskade intäkter, och vill göra detta genom att frysa lönerna för de anställda. För att liksom skänka sitt förslag en skvätt legitmitet vill hon hänvisa till IF Metalls uppgörelse. Det funkar inte.

Arbetstidsförkortning är en sak och lönesänkningar en annan. Att tjäna mindre för att man får mer fritid är inte samma sak som att jobba lika mycket som tidigare och få mindre betalt.