Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni skräms av politisk extremism. Därför vill hon ge Brottsförebyggande rådet och Säkerhetspolisen 1 140 000 extra, som ska användas till att kartlägga de extrema miljöerna. Utifrån sådana studier hoppas hon sedan kunna få reda på vilka unga det är som dras till politisk extremism, samt få höra vad myndigheterna menar att man kan göra för att minska rekryteringen.

Sabuni kan redan nu presentera en egen teori, som går ut på att hon tror att många unga känner utanförskap. Och visst, även om ordet känns rätt slitet efter några år med den borgerliga alliansen, skriver jag gärna under på den teorin. Delvis utifrån egna dagliga erfarenheter från möten med unga, men kanske framförallt utifrån mina egna känslor gentemot det politiska etablissemanget, som tonåring och idag. Visst är det lätt att känna utanförskap. Inte kände jag någon större samhörighet med de etablerade partiernas rätt utslätade hyschhyschhållning till världens orättvisor när jag som liten började inse hur världen såg ut. Ingen ville särskilt mycket var mitt intryck då, och jag är rädd att det intrycket i ganska stor utsträckning består. Inte kände jag heller någon större samhörighet med den unga uppkomling (partipolitisk tillhörighet känns lite billigt att skriva ut här) jag stötte på i samband med att jag skulle medverka i ett debattprogram bara för någon tid sen, som efter sändningen ägnade större delen av bussresan från tevestudion till hotellet åt att ringa till sina polare. För att fråga om han sett bra ut i rutan. Han hade studerat statsvetenskap och hoppades på en karriär inom politiken, berättade han. Men mindre fick jag veta om vad han egentligen ville politiskt, vilka visioner han höll sig med, utöver förhoppningar om spännande uppdrag och hyfsad status. Mest en karriär helt enkelt. Jag har sett honom dyka upp igen, med jämna mellanrum. Så roligt.

Nyamko Sabuni tror att utmaningen i kampen mot den politiska extremismen ligger i att försöka erbjuda unga människor nÃ¥got annat. Det tror jag med. Men jag tror inte, och nu pratar jag om “vänsterextremism”, att vi ska försöka få potentiella stenkastare att börja spela pingis eller sÃ¥. Istället tror jag att det politiska etablissemanget har mycket att lära av ungdomar som brinner och som vill förändring, som saknar idealism och verkliga visioner i det offentliga samtalet. Man borde helt enkelt försöka skärpa sig och hosta igÃ¥ng sin egen fantasi, visa att man vill mer än status quo. Om det nu är sÃ¥, och det vill jag sÃ¥ hemskt gärna tro. En början kunde vara att inte blunda allt vad man orkar, utan kanske vÃ¥ga se sig omkring i världen, dra en slutsats eller tvÃ¥. Ägna sig mindre Ã¥t pajkastning och mer Ã¥t att handla.

Pratar vi extremister på högerkanten så tror jag att det handlar mycket om rädsla. Kanske bara det. Jag vet ingen med god självkänsla och trygg hållning som hamnat i nazirörelsen. Enbart de rädda kan vilja så ont, bara de riktigt osäkra kan känna sådan avsky mot människor längst ner på samhällsstegen. En samhällsanalys byggd på människors etniska tillhörighet är för den som inte förmår tänka i flera steg. Ungefär samma sorts inskränkta tänkande som får en människa från medelklassen att tro att alla växt upp med samma förutsättningar, och sen utifrån detta hävda att klassamhällets tid är förbi.

Slutligen vill jag tipsa vår folkpartistiska minister om att hennes eget parti redan har hittat ett fantastiskt sätt att minska rekryteringen till högerextrema grupper: ta över politiken!

I november spelade Stures Dansorkester på Skottvångs Grufva, mitt i den sörmländska skogen. Med kör och blås denna gång!

 http://www.youtube.com/watch?v=_qjKd2P-HZ4

En gång hörde jag en person lägga fram en teori om att hon tänkte sig att shopping ofta är ett sätt för uttråkade människor att använda sin kreativitet, då det dagliga knogandet inte ger så mycket. Jag är inte så säker på att det gäller alla, men jag tror det ligger mycket i det hon sa.

När jag tänker efter vet jag till och med människor som skulle gÃ¥ i döden för att försvara och hylla konsumtionssamhället, men som inte handlar sÃ¥ mycket själva, trots att de har pengar, för att de är sÃ¥ inne pÃ¥ att lägga sin kreativa kraft pÃ¥ att formulera olika argument…

Idag blev jag att prata en stund med en ung amerikan som sökte till en av linjerna på skolan jag jobbar på.

När jag frågade hur det kom sig att han hamnat i Sverige, fick jag veta att det dels berodde på svenska rötter, och dels att det handlade om att han hört att Sverige var ett land där miljömedvetenheten var ganska stor och att han uppfattat det som att det fördes en progressiv politik här. Nu kanske det är mer historia än nutid, det där med det progressiva.

 Jag vet att det är en smula tveksamt att generalisera utifrån ett så pass tunt underlag. Men ändå; är det inte intressant att notera hur pass sällan det talas om idealisterna, dessa människor som faktiskt vill, inte bara för sin egen vinnings skull, utan för flera, för planeten, för framtiden? Att det till och med finns människor som kan tänka sig uppoffringar för den goda sakens skull? De som redan bor här, folk som vill flytta hit. Jag stöter nästan dagligen på människor som tror på solidaritet, som har rättvisa och hållbar utveckling som morot, snarare än den egna plånboken.

Men i det offentliga hör jag mest om rika människor som hotar att flytta om de inte får lägre skatter.

Märkligt.

Nu passar vi på. Det är kristider och låga priser på börsen. Statens utgifter kommer med all sannolikhet att öka rätt dramatiskt, samtidigt som intäkterna sjunker. Vi kommer att få se fler som stämplar, färre som knegar, det blir mindre deg in och mer ut. Detta hör ju kristider till, inget konstigt med det. Man skulle ju kunna passa på att genomföra satsningar på vettigare infrastruktur kanske, påbörja avvecklingen av den tunga lastbilstrafiken till förmån för mer spårtrafik. Men inte då.

Det är annat vi passar på att få gjort. Till exempel vill regeringen sälja statliga apoteket nu. Vilket ju är helt logiskt; självklart säljer man när priserna är som lägst, speciellt när det gäller gemensamt ägda företag. Hilfe!

Kan någon hjälpa mig, kan någon övertyga mig om att dessa utförsäljningsmaniker tänker hela varvet runt? Kan jag få en vettig förklaring? Tänker Göran Hägglund sälja till någon polare, eller vad fan är det frågan om?

Vi får i alla fall veta att privata entreprenörer ska åläggas ansvar för apotek i glesbygden. Vilket ju känns tryggt. Eller?

Man brukar säga att ekonomierna i det forna östblocket rasade delvis för att det styrande skiktet inte kunde se verkligheten, eftersom de var sÃ¥ förblindade av ideologi…

Är det ekonomin som bestämmer politikens förutsättningar eller politiken som skapar förutsättningarna för ekonomin?

Självklart är det politiken som ska bestämma vilka regler som ska gälla. Det är ju trots allt ingen naturkraft vi talar om, utan ett system som människan själv byggt upp, och som hon därmed har all rätt i världen att bygga om i. Eller riva ner helt och hållet, för all del.

Även om somliga aldrig skulle medge det, allra minst under en högkonjunktur, så finns det faktiskt inte en chans i världen att det kapitalistiska systemet skulle överleva om det inte var för att politiken med jämna mellanrum har gått in och backat upp det. För näringslivet tenderar nämligen att tänka lika långsiktigt som en dyngrak fjortis en fredagskväll. Och är för all del lika mycket övertygade om sin stenkoll.

Hur länge ska vi låta det fortgå?

Av någon märklig anledning har också arbetarrörelsen låtit sig övertygas om marknadens gudomlighet, har retirerat överallt, istället för att bygga internationella allianser, istället för att organisera sig mot vansinnet.

Räcker det med en platteve och thailandssemester för att vi ska hålla käften?

Är vi inte större än så?

Ja, herre min skabare, jau särr dÃ¥ dei…