För ganska länge sen läste jag ekonomisk historia på universitetet. Jag tyckte det var kul, dels för att upplevde det som spännande att få lära mig en del om det kapitalistiska systemets framväxt, och dels för att jag gillade ett studiesätt som som byggde på stort eget ansvar.

Redan som tonåring tyckte jag mig veta att något var fel med det ekonomiska systemet, någor var tokigt. Jag började nämligen intressera mig för politik på allvar i samband med det tidiga nitiotalets finanskris, och då verkade det ju uppenbart också för ett barn att bubblorna och luftslotten var just det, bubblor och luftslott. När jag sen fick lära mig mer om det hela på universitetetet blev det bra tydligare; alla överhettade ekonomier och kriser bygger på spekulation, risktagande och girighet. Pengarna på den finansiella marknaden har inget verkligt värde, det handlar enbart om siffror utan koppling till sånt som vi lever av och för i det verkliga, fysiska livet. Finanssektorn är själva beviset på att marknadssystemet inte fungerar, och att det bara kan bli värre av att få härja fritt. Mänsklighetens främsta, största och absolut viktigaste uppgift är att ta hand om varandra och den planet vi lever på. Och ingen vettig människa kan väl på allvar påstå att marknadsekonomin som den ser ut idag klarar av det. Eller? Rent logiskt borde det ju betyda att vi bör göra något åt det hela, att vi borde leta efter andra lösningar.

Men det görs inte. För att somliga har väldigt mycket att vinna på det rådande upplägget. De är få, men har mycket att vinna.

Andra har å ena sidan inte så mycket att vinna på det som de tycks tro, men verkar å andra sidan sakna den abstraktionsförmåga och det mod som krävs för att kunna skapa alternativen.

Medan en del av oss gick och funderade kring det räntefria samhällets möjligheter, satsade en stor massa på det amorteringsfria dito. Där ser man.

Slutligen. Skulle man kunna säga att det är lika vettigt att fråga en banktjänsteman om att amortera, som det är att fråga en bilförsäljare om att hellre ta cykeln till jobbet?

Ibland säger man att varje människa är en berättlese. Det är en vacker tanke tycker jag, att varje människas liv är en berättelse, en saga, ett äventyr. Som vi genom att leva har givits rätten att forma. Vilken sorts berättelse vill man då vara? Är det möjligt att gå tillbaka och stryka några kapitel, eller i alla fall några stycken? Eller ska man kanske hellre tänka att man istället får koncentrera sig på att se till att berättelsen blir bättre längre fram?

Något avsnitt kanske kan få vara lite stillsamt och poetiskt medan en del andra är mer av vild generationsroman eller fängslande thriller.

Kan en trist arbetsdag möjligen ges lite extra ljus om man tänker på den som en skildring av arbetarliv?

Imorgon fortsätter berättelsen. Det här kapitlet är på ytan stillsamt. Men det vibrerar liksom. Något är det.

I fredags satt jag och min älskade och drack kaffe på ett fik i en sörmländsk idyll. Det var inte alls dumt, ett litet avbrott i arbetet.

Råkade höra delar av ett telefonsamtal, en kvinna ringde runt och talade med olika personer om en tvättmaskin som tydligen skulle inhandlas. Till att börja med ska jag väl passa på att understryka att jag inte vet ett skit om den här kvinnan, så det jag ska komma till har eventuellt inget alls med henne att göra. Men detta att jag råkade höra delar av hennes telefonsamtal fick i alla fall mig att tänka litegrann kring det här med pengar och dess konsekvenser.

Alltså, jag får för mig att många människor har ganska gott om pengar, och att de egentligen inte har tillräcklig kunskap för att kunna hantera sådana summor. Nu talar jag inte alls om några stora förmögenheter, utan snarare den sortens inkomster som kanske kallas medel i det här landet; den som gör att man förutom mat och en enklare bostad har råd med hemelektronik, bil eller bilar, semesterresa. Utbyggt hus kanske, nyrenoverat kök. En massa extra, det som alla vill ha för att inte behöva känna av den relativa fattigdomen, den sortens fattigdom som inte handlar om svält, utan snarare om att snegla på grannen.

Jag ska försöka komma till en poäng. Jag menar att många av oss har för mycket pengar. Pengar är makt, genom hur vi väljer att använda dem påverkar vi hela tiden världens utveckling. Alltså är det viktigt att vi är medvetna om vad vi väljer och varför, vad vi avstår ifrån och vad vi är tveksamma till, samma sak gäller här som med mycket annat; det gäller att anstränga sig litegrann om det ska bli bra, och man måste hela tiden vara beredd att omvärdera sina beslut, ta in ny kunskap, göra nya avvägningar. Det är bara det att det är lite svårare med pengar än med mycket annat. Du funderar på om du ska hjälpa en kompis att flytta eller inte. Till exempel. Du väljer det ena eller det andra, funderar och värderar, kommer till beslut. Du är trött men tycker att det är viktigt att man som vänner hjälper varann, och beslutar dig därför att hjälpa till, trots att du gärna hade valt att ta sovmorgon. Eller så vet du att flera andra kommer att hjälpa till, påminner dig själv om att du verkligen behöver vila, stannar hemma istället. Nåt sånt. Men när det gäller pengar är det inte riktigt på samma sätt, det är svårare att se helheten. Att en tvättmaskin eventuellt är av något sämre kvalite kan du kanske leva med, eftersom den är så pass billig. Det passar dig och din ekonomi. Men vad vet du om de som arbetar i fabriken? Det är mycket billigare att beställa en förstärkare från Tyskland än att köpa den i din lokala musikhandel. Det låter finfint. Kanske är det lite märkligt att bara ha sett den på bild, men du har ju testat en likadan redan, så det kan du leva med. Men är det egentligen så vettigt? Hur hänger detta ihop med de ökade transporterna med lastbil? Hur går det för musikaffärerna? Eller så.

Just det, poäng. Det är inte sÃ¥ lätt alla gÃ¥nger, detta att landa i rätt beslut, svÃ¥rt att veta. Men jag tror att alldeles för mÃ¥nga inte ens försöker, och vill nog vÃ¥ga pÃ¥stÃ¥ att det gör dem livsfarliga. Den som inte har ambitionen att tänka i flera led ska fan inte ha nÃ¥gra pengar heller. Typ…

För ett tag sen fick jag, i samband med de stigande världsmarknadspriserna på spannmål, veta att människor i städer i världens fattigare länder lägger så mycket som 80 procent av sina inkomster på mat. Därför blev det också minst sagt kännbart för dessa människor när priserna skjöt i höjden. Panikartat, liksom. För det handlar ju inte riktigt om att lägga mycket pengar på snask och guldkantad tillvaro, utan mer om ris och majs, den sortens mat vi kallar baslivsmedel.

 Såg alldeles nyss ett reklaminslag på teve. Blev nästan spyfärdig, dels över de som säljer, och dels över att det funkar. Det handlar om en matvarubutikkedja vars koncept är att vara billiga. Bara det. Inget ekologiskt, rättvisemärkt eller så, bara billigt.  Tror tyvärr att kedjan är ganska populär.

Vad är det med oss egentligen? Varför ska vi hela tiden jaga efter billigt, även om vi inte alls lägger lika stor del av våra inkomster på mat som en del andra gör? Det är ju inte så att vi är tvugna att köpa billigt för att överleva, utan kanske snarare så att vi får mer pengar över till att köpa skräp när vi sparar på maten. Om maten vi äter ska vara producerad på ett hållbart sätt måste vi nog vara villiga att betala för den, vara beredda att avstå från en del annat.

 Tänker jag.

Utan att på något sätt alls vilja romantisera fattigdom vill jag påstå att vi har en del att lära av de som lägger större delen av sin disponibla inkomst på mat.

I lördags spelade Stures Dansorkester i Landskrona, två gånger faktiskt. Först på folkfesten i Wrangelska parken, ett jävligt vettigt initiativ för övrigt, och senare nere på Seglarpaviljongen, den klassiska nere vid vattentornet. Där man får spätta med rejält med remoulad, eller kan ta sig en fågelskådarkaffe.

När jag är i Landskrona blir jag lite tjock i halsen, blöt i ögat. Det är något alldeles speciellt med stan, det är så hemma, jag känner på något vis att jag hör till, att stans öde också är mitt. På nåt vis. Mycket skitsnack har jag hört om den, har själv baktalat den, många larmrapporter har basunerats ut. Näste för Sverigedemokrater, kriminalitet och våld. Kris i skolorna. Men varför hör jag inte lika mycket om den stad jag växte upp i? Den lilla staden där världen fanns på plats, de många originalen, det starka kulturlivet. Staden som lärde mig att man fick avvika, att musik kunde låta hur fan som helst. Där jag kunde vara på besök hos klasskompisar vars föräldrars namn var svåruttalade, där maten och drycken var spännande. Det som var så stort för mig när jag som åttaåring kom inflyttande från landsbygden; här kunde jag vara mig själv, här fanns utrymme för egenheterna.

Landskrona har gett mig mycket, det blir allt tydligare för mig. Och jag hoppas att jag någon gång får chansen att ge tillbaka.

Så länge vill jag passa på att länka till Jonas, som skrivit böcker som utspelar sig i ett Landskrona som känns mer som mitt än det som det skrivs om i tidningen.

http://jonasbergh.blogspot.com/