Ibland känns den avlägsen, den andra världen, den som bara måste vara möjlig. De stora rubrikerna skänker sällan tröst, snarare tvärtom; här visar sig mörkret i olika gestalter, hela vägen från tutt-tv till frihandelsorganisationer, från nagellacksbloggar till det falska spelet mellan världens mäktigare nationer. I den mån vackra ord förekommer känns de ofta som förolämpningar, jag får känslan av att jag bevittnar en process där de ska tömmas på innehåll, där de vandrar från att vara utgångspunkter för goda handlingar till att vara dåligt smink som kletas över illdåd, för att få dem att framstå som något annat. Undrar vem det är vi försöker lura.

Men i mänskliga möten lyckas jag ibland återerövra tron. I en annan människas ögon kan jag då och då se den, den andra världen. Och jag tänker att jag vill bygga på det, den där känslan av att vi alla är människor. Och att vi är tänkta att göra gott, men att vi har svårt för det när vi lever i sammanhang där vi kan vara anonyma, där vi har möjligheten att distansera oss, där vi inte alla gånger kan se konsekvenserna av vårt handlande. Eftersom en del av oss har lite för mycket makt.

Kan vi lära oss att hantera det? Kan vi växa lika mycket i själen som vi gör i det materiella?

I mÃ¥ndags var det spela, en hel massa. Först med Duon i filmtältet, senare med Akademien pÃ¥ stora scenen. Alltihop pÃ¥ Malmöfestivalen. Inför bÃ¥da spelningarna var jag ganska spänd, men jag tycker nog att det gick bra. Tänker att jag kommit att bli ganska rutinerad till slut, av allt skÃ¥pande land och rike runt. Det är nÃ¥got jag är tacksam för, detta att jag klarar av att stÃ¥ pÃ¥ en scen, att jag numera har en viss rutin att luta mig mot. Extra skönt när man efter ett längre speluppehÃ¥ll har den goda smaken att direkt ställa sig inför flera tusen pers. Som en mjukstart…

Jag är naturligtvis intresserad av andra artisters sätt att tackla sina uppträdanden. Njuter stort när jag får se något bra. Och något riktigt fett fick jag se på en liten pub i förra veckan, något som verkligen gjorde intryck. En ensam person med en gitarr och ett knippe stillsamma sånger, mitt bland en mindre orts torsdagspubpublik. Inte alldeles lätt. Men jävlar så snyggt skött. Nina Ramsby. Stil!

I dagarna repar Svenska Akademien. Detta naturligtvis med anledning av årets enda liveframträdande, det på Malmöfestivalen på måndag. Det är ett på många sätt kärt återseende; att få träffa spelkompisar man annars inte ser mycket av, och dessutom känna att samspelet finns kvar, är inte alls tokigt. Glöden tycks intakt.

Och så testar vi lite nya idéer. Den som kommer på konsert får höra.  

I juli hade jag den stora äran att få hålla en veckolång textförfattarkurs på Fridhems folkhögskola. Skitkul. I min jakt efter bra svenskspråkiga exempel hittade jag till Säkert, som jag naturligtvis hört talas om, men som jag inte lyssnat in mig på. Kanske för att jag är mer punk, reggae, soul och hiphop än vad jag är pop. Som musiklyssnare alltså.

Hur som helst. Grymma texter. När jag nu några veckor senare städar här hemma lyssnar jag på Annika Norlins sommarprogram. Och det vill jag rekommendera. För det hon säger om att skriva låtar, om själva processen, är jävligt intressant. Jag känner igen mig i mycket av det hon säger, även om jag skriver på ett annat sätt, i andra genrer med andra inspirationskällor. Och tänker att det kan vara nyttigt och kul att lyssna på för den som själv är sugen på att skriva låtar.

Annars pratar jag mycket med en deprimerad person nu. Och får lära mig väldigt, väldigt mycket om det att leva, att sätta sina egna gränser och stå fast vid dem. Om att våga tro att man duger som man är, att bry sig om andra utan att själv gå under. Stora frågor, som det nog inte är tänkt att man någonsin ska kunna bli riktigt klar med. Tur är väl det.

I förrgår gick strömmen. Och jag fick hjälp tillbaka till böckerna. Tänker på att det ligger något vilsamt i att en bok kräver hela min uppmärksamhet, jag kan inte slötitta, inte ens när jag väljer att läsa något som kanske inte tillhör den mest avancerade litteraturen, sånt som mest är spännande.

Vill också passa på att rekommendera kroppsarbete i kombination med talbok i lurarna. Eller ett nedlladdat radioprogram.

Kan ocksÃ¥ konstatera att jag skriver som fan nu. Och Simon bakar rytmer igen. SÃ¥ lägligt…