I Danmark bor det ungefär sex miljoner danskar.
Och ungefär tjugofem miljoner grisar.
Det togs upp som ett lite lustigt inslag i ett nöjesprogram jag såg på teve, en kul grej liksom.
Nog är det absurt. Och ganska obehagligt, tycker jag.
Läser i DN att Sverigedemokraterna närmar sig riksdagsspärren, det verkar alltså mer och mer som ett realistiskt scenario att vi får se SD i riksdagen efter nästa val. I alla fall om det fortsätter så här. Det är inte ofta jag skäms, det tycker jag liksom litegrann hör tonåren till, det där att tycka saker och ting är skämmiga, men nu är det nog faktiskt just det, SKÄMMIGT. Och detta handlar inte ett dugg om något behov av att sopa utmaningar och svårigheter kring invandring och flyktingmottagande under mattan. Det handlar om att jag upplever det som att vi är så jävla korkade ibland. Jag ska komma till varför, eller jag ska åtminstone försöka förklara vad jag menar. Ska försöka ta tidningsartikeln till hjälp. I den läser jag bland annat följande:
- Partiet har ett betydligt starkare stöd bland män än bland kvinnliga väljare. Stödet är större bland LO-medlemmar än bland TCO- och Sacomedlemmar, och stödet är starkast i södra Sverige.
Och vidare:
- Uppgången nu märks framförallt bland lågutbildade väljare, som endast har grundskoleutbildning.
Vad ska man säga? Det där med män och kvinnor får tala för sig själv, jag tror jag väljer att inte fara ut i några manshatarsvador. Även om jag ganska ofta är sugen på det, och inte riktigt förstår att det ska vara så laddat och känslig att erkänna att män som grupp står för mycket jävelskap. Det tror jag snarare är viktigt att se och våga diskutera utan garden uppe. Men det får bli en annan gång, idag tänker jag heller inte kommentera det där med starkare stöd i södra Sverige. Jag ska försöka gå rakryggad trots skorrande r, och också denna diskussion får tas en annan gång. I skrivande stund är jag mest upptagen av detta med LO-, TCO- och Sacomedlemmar. För det första upplever jag det som en smula intressant att man väljer att inte tala om klass eller socialgrupp i sammanhanget, och tycker mig se något av ett tidens tecken i det; det är inte riktigt rumsrent att tala om klassmotsättningar eller klassamarbete idag, det är obehagligt och skulle påminna oss om att klassamhället fortfarande är ett faktum, något att ta med i beräkningen när man diskuterar samhällsfrågor. Att min bakgrund påverkar mig och mitt liv när det gäller förutsättningar och värderingar är ju självklart, och i det närmaste löjligt att försöka mörka. Men det betyder tyvärr inte att det inte är vanligt att försöka tona ner de olika utgångslägena, och det skrämmer mig, känns som något betydligt större att sopa under mattan. Intressant att fråga sig vem som tjänar på det…
För det andra läser jag detta med högre stöd bland lågutbildade väljare, och märker att jag kommer att tänka på en arbetarrörelse som jag trodde hade till uppgift att tillvarata den gruppens intressen, att opinionsbilda, organisera och diskutera, folkbilda och stärka. Men den rörelsen är förstås upptagen av att försvara arbetstillfällen och försöka nå medelklassväljare i striden kring mittlinjen. Och dessa väljare tycks i sin tur vara upptagna med vilja att rensa upp bland bidragstagare och sänka skatter. Och de grupper som genom den sortens politik hamnar i ett utsatt läge och får försämrade villkor, eller bara inte lyckas hamna bland de som lyckas och tjänar på den förda politiken, kan skylla på blattarna. Alla får alltså någon att skylla på. Och några tjänar bra som vanligt, i lugn och ro numera, och slipper bli hackade på. Underbart.
Men det är inte alla som skyller på någon. Några är istället upptagna med att renovera och inreda hus, bostadsrätter och sommarstugor, bläddra i magasin och planera thailandssemestern. Har fullt upp med sig själva och att unna sig, jaga stålar och tävla med grannarna.
Nu måste jag nog gå ut i solen en stund och andas.
Okej. Någon slags sammanfattning. Jag har varit på en slags semester, det var otroligt skönt. Lyckades stänga av den del av mig själv som på gott och ont hela tiden vill vidare, den sida som inte vill nöja sig, det inom mig som dagdrömmer så mycket att jag ibland glömmer nuet. Ganska ofta faktiskt, i ärlighetens namn.
Men nu har jag fått leva, andas och uppleva, i vårt lands norra delar, där det nu är ljust dygnet runt. Det är ju så vackert! Och inspirerande.
Kom för övrigt hem och insåg att jag inte riktigt har greppat hur den här bloggen fungerar. Så är det i stor utsträckning fortfarande, men nu har jag i alla fall förstått att sköta kommentarfunktionen. Därför ligger det fler kommentarer uppe nu, en del lite pinsamt gamla. Men från nu ska det väl fungera lite bättre.
Under min ledighet har jag tagit mig tid att läsa en del, det gillar jag, men har alldeles för lätt att glömma av det, skjuta upp det. Men nu läser jag i alla fall Mengele Zoo av Gert Nygårdshaug. Den är ännu inte översatt till svenska, så det är norska som gäller. Det kanske låter lite krångligt för somliga, men faktum är att det går hur bra som helst när man väl kommit in i det. Det ger faktiskt läsningen en extra dimension; att läsa skönlitterärt på ett närbesläktat språk tycks vara att få perspektiv på det egna språket, det som kanske är ett vardagligt sätt att formulera sig för en norrman, blir poesi för svenskens öra. Underbart. Tror nog att jag måste bjuda på ett litet smakprov. Bokens huvudperson är Mino, och berättelsen utspelar sig någonstans i Sydamerika. Här är det Mino som talar:
Verdens midtpunkt er jungelen. Denne jungelen, fordi den er verdens störste. Jungelen er klodens viktigste organ. Her lever nitti prosent av verdens dyre- og plantearter. Her lages luften vi puster inn. Jag har lest historie. Et utall av historieböker. Det er historien om Menneskets kriger. Betydningslöse kriger. Ufarlige kriger. Noen tusen eller millioner mennesker er blitt drept nå og da, men hva betyr det? Ingenting. Det finnes mer enn nok mennesker. Klodens sjel har aldri värt truet. Klodens sjel har bare klödd seg litt i velbehag hver gang en ny Menneskekrig har startet. Krig mellom mennesker er totalt ufarlig, snarare sunt, sett fra klodens synspunkt. Menneskesamfunnet med byer, biler, asfalt og olje er en kropp uten hode. En viltvoksende og livstruende kreftsvulst. Mer asfalt, mer penger, mer olje, er Menneskets lykkerop. Og tror det er alle skapninger overlegent. I virkeligheten er det mer ynkelig enn den mest skabbete pestrotte. Mennesket har ikke gjort det kloden ville det skulle gjöre: Väre som en mor for alt levende, alt som gror.
Jag ber om ursäkt för att jag inte använt rätt sorts ä och ö, det blir lite märkligt då, men visst ligger det något i det? Jag får ofta känslan av att vi lever i en tid där vi inte riktigt fattat hur mycket som står på spel, hur banala somliga av våra behov är, hur overkliga många av våra begränsningar är. Och när vi inte förmår ta tag i det vi måste ta tag i, blir vi till något av en cancersvulst. Faktiskt.
I dagarna fick jag lönebesked från mitt deltidsjobb på folkhögskola och konstaterade att jag nu betalar mindre skatt än jag gjorde sist jag hade ett jobb med samma lön för några år sedan. Jag får så att säga mer i plånboken, vilket ju är rätt skönt, degen går ju åt, är sällan särskilt svåra att bränna.
Men hur viktigt är det att tjäna några hundringar mer när vi samtidigt inte förmår stanna upp, tänka till och få ordning på vårt sätt att leva? När vi inte lyckas med vårt uppdrag, det att vara beskyddare av allt som lever och gror?
Jag vågar nog påstå att jag gärna betalar mer. Förutsatt att det känns som att pengarna går till vettiga saker. Detta betyder eventuellt inte försvaret, men det tar vi en annan gång. Sköt om er, och tänk på att storebror ser er. Nu mer än tidigare och jag tar mig avslutningsvis friheten att citera ett eget rim:
rikets säkerhet går alltid före allt/ditt privatliv ska delas med försvarets radioanstalt
Glad sommar till alla på FRA, och grattis till framgångarna!
På lördag tänker jag gå på vernissage på Färgfabriken i Stockholm. Jag tror att det kan bli hur snöigt som helst. Man kan läsa mer på ställets hemsida, men jag klistrar in litegrann nedan:
Sommaren 2008 anordnar Färgfabriken i Stockholm en utställning och seminarieserie under namnet 6808.
Utställningen öppnar lördagen den 14 juni. Förutom verk och installationer av närmare 30 konstnärer blir det performance, musik, tal och diskussioner om samhällets och konstens mötespunkter.
6808 utgår från revoltåret 1968 och undersöker hur motstånd, förändring, kultur och konst påverkats och använts under de 40 år som gått. Förutom tillbakablicken och sammanfattningen handlar 6808 om att blicka framåt. Vi granskar ifrågasättandet, fenomenet förändring och landvinningarna som gjorts.
6808 består både av tidsangivelser och spridda geografiska positioner, men har sin utgångspunkt i Stockholm. Utställningen handlar även om hur man utvecklar, förändrar och förbättrar sitt samhälle samt vikten av politiskt och ungt engagemang.
6808 är inte en nostalgitripp eller ett definierande utan snarare en utställning som vill kommunicera igår, idag och imorgon.
Inte så dumt, eller va sär ni?
I sommar håller jag alltså kurser i textförfattande, dels på Fridhems Folkhögskola, och dels på Vårdinge by Folkhögskola. Fridhem ligger i Svalöv i Skåne, Vårdinge mellan Gnesta och Vagnhärad i Sörmland, inte så långt från Stockholm.
Båda kurserna riktar sig till människor som är intresserade av låttexter och som vill lära sig mer. Det ska handla om både form och innehåll, det vill säga såväl konsten att få till snygga rim som vikten av att hitta ett tema som känns relevant. Allt detta flyter ju så lätt ihop; det ena ger det andra, ett tema föds ur ett rim, ett tema triggar ett visst sätt att formulera sig och så vidare.
Kursen på Fridhem är med boende och helpension och kostar 2300 riksdaler för en vecka, måndag till fredag. Kursen på Vårdinge kostar 1900 med boende, lunch med fika och tillgång till kök. Båda kurserna finns i billigare version om man inte behöver bo på skolan i fråga.
Undrar ni något kan ni enklast vända er till mig. Hoppas vi ses!