I helgen har Dansorkestern spelat. Det har varit helt fantastiskt, ett kärt återseende. Vi testade lite nya låtar, bland annat en som heter “Tillvaroturist”, som jag nog skrev någon gång i höstas, plinkades på gitarr här himma. Jag gillar låten, den känns rolig, det är inte reggae, utan något annat, kanske soul, pop eller nåt sånt. Vet inte riktigt. Hur som så handlar texten om detta att vara något av en turist i tillvaron, att se saker och ting liksom lite utifrån, just som en turist, något som kan vara väldigt givande. Och jag vill gärna tro att jag ser världen litegrann på det viset, gillar den tanken. Igår talade en lärare på skolan där jag jobbar om fenomenet som att förhålla sig konstnärligt till livet, så ser han på saken. Det tyckte jag var en spännande och vacker tanke, det att man liksom kan göra hela sitt liv till en sorts konst; även när man bara står och diskar kan livet bli så mycket rikare om man väljer att förhålla sig till det man ser, hör, luktar, smakar och känner på ett konstnärligt sätt. Möjligen handlar det om att behålla och vårda barnet inom sig, ta vara på den visdom som finns i det nyfikna. Och vara kreativ i det.
Jag fick några böcker i present av mina kollegor i veckan, jag fyllde nämligen trettio. En av böckerna heter “Plikten, profiten och konsten att vara människa”, och är skriven av Göran Rosenberg. Jag har inte hunnit läsa så långt i den, men redan efter några sidor stötte jag på något som jag vill dela med mig av, något jag tyckte var tänkvärt:
“När människan tar sin existens för given, när hon tror att hon är produkten av sitt eget verk, när hon får för sig att hon inte är beroende av någon annan för att kunna vara sig själv, och därför inte heller har någon anledning att att tacka någon för det, har hon förlorat kontakten med de mest grundläggande villkoren för sin egen mänsklighet.”
Det ni.