För en tid sedan åt jag lunch med en bekant. Berättade att jag tidigare på dagen hade arbetat en stund i skogen, med att samla lite stockar och så, såga och släpa. Förklarade att jag tycker att det kan vara avkopplande, detta  att i ensamhet släpa stockar, jobba fysiskt på mina egna villkor, i mitt eget tempo. När jag avslutningsvis tillade att jag i och för sig blir lite trött på mig själv för att jag kan vara så jävla hippiemysig, fick jag höra:

- Du är ju en typisk artist med ett typiskt artistdilemma; du ser som alla andra dig själv inifrån, men kan bara inte låta bli att se dig själv utifrån också.

Vad skulle jag säga? Jag kan ju knappast förneka att jag ganska ofta ser på mig själv utifrån och liksom bedömer mig själv; frågar mig själv som tonåring vad jag tycker, frågar svennen i mig, debatterar mot idealisten, säger åt mitt självupptagna jag att hålla käften. Ungefär sådär, titt som tätt.

Sedan det här samtalet har jag underat en del kring det där att se på sig själv utifrån och försökt avgöra om det är bra eller dåligt. Om jag är helt fel ute, eller om jag kanske är något på spåren. Än så länge vet jag inte, men jag är här någonstans: Ibland är det bara dåligt tror jag, det är liksom inte alltid så nyttigt att ta sig själv och det man gör på så stort allvar; risken finns att man landar i någon slags hybris, eller att man pressar sig själv för hårt för att man vill vara framgångsrik ur en betraktares synvinkel. Ibland är det man själv som är denne betraktare, ibland är det andra. Men det kan också vara bra, på det sättet att man kan agera sin egen kontrollinstans, hålla koll på att man följer sina ideal, vara noga med att man gör en insats som världsmedborgare. Se till att man inte slappar ihop för mycket, lämnar över för mycket utrymme åt såna som aldrig reflekterar över om de verkligen tillför något, om de är med om att bygga en bättre värld, eller bara är ute efter egen vinning, glans och ära. Och framför allt gäller det att se till att inte bli en sån själv. Tyvärr tycker jag mig nog se de här människorna både här och där.

Samtidigt är inget av detta särskilt mycket värt om man mister förmågan att se på världen inifrån sig själv, att kunna hitta sin plats utan att se sig själv utifrån. Att kunna landa där man trivs. Att inte känna sig tvingad att bli nåt, att inte värdera sig själv utifrån gällande, ofta ganska tradiga, normer.

Att bara vara.

Jag tror att lugnet man kan skaffa sig i det läget, ger styrka att bli en klokare människa.

Du kan göra väldigt mycket själv, ofta mer än du tror.

Om ni till exempel är sugna på att lära er ett och annat om hur det kan gå till när man släpper en skiva, ska ni besöka betraktaren musik, där min kompis Johan skrivit dagbok kring sitt pulande med skivomslag och annat. Länk till honom finns på min hemsida.

Vi kan kalla detta dagens heta tips eller så.

För övrigt vill jag tillägga att vårsolen är underbar att cykla i; fågelsång och grusvägsknaster får mig att tro på en vacker framtid, fyller min kropp med hopp, igen.

Gunnar Fredriksson har knåpat ihop en bok som heter 20 politiska filosofer, och jag vill efter att ha bläddrat i den sprida tanken att det är bra att känna till ett annat om olika ideologiers ursprung om man vill förstå mer av det politiska babblet: var det kommer ifrån, varför det tänks som det tänks. Detta trodde jag sen gammalt, men blev liksom påmind nu då. Man får dock inte glömma att en samling av 20 måste läsas med utgångspunkten att det finns tusentals till, lika viktiga. Och att du kanske är en av dem.

Har ni tänkt på en sak? Många företag flyttar produktionen utomlands för att pressa sina kostnader, klara konkurrensen. På så vis kan man erbjuda oss låga priser. Och vi köper glatt, kräver den sortens låga priser som dels gynnar framväxten av usla arbetsförhållanden för andra i Långtbortistan, och dels ser till att fabriker läggs ner i vår del av världen. I jakten på billiga prylar blåser vi oss själva. Och företagen är inte villiga att betala ut löner som gör att deras anställda har råd att köpa det de själva tillverkar. När lönerna stiger flyttar produktionen vidare.

Jag tycker att det känns otroligt långsiktigt. Oerhört ansvarstagande.

I morse hörde jag för övrigt en folkpartist uttala sig i radio. Han tyckte att det här med att fortsätta med kol och försöka hitta sätt att gräva ner koldioxid var en fet grej. På samma sätt som klimatförändringarna kan utgöra ett argument för mer kärnkraft.

Hjääääääälp!

Vad vi än gör så ska vi väl inte på allvar leta efter långsiktiga lösningar, det skulle ju kunna ge intrycket av att människan var en begåvad varelse.

Jag är nog en romantiker. Det är i alla fall så att jag drivs mycket av känslor i det jag gör. Och jag tror att det kan gälla de allra flesta; finner vi styrka i tron kan vi göra mycket mer än vi anar. Vi kan bli bättre människor, bygga en bättre värld. Jag vet det, känner det, försöker varje dag.

 En gång fanns viljan att förändra världen också hos de som idag mest förvaltar och diskuterar småändringar. Man höjer något tak, sänker en nivå någonstans. Viktiga saker, helt klart, men också ganska visionslöst, på något sätt saknas ett större och längre perspektiv. Drömmar.

Ofta kallas vi som vill drömmare. Det sägs att vi inte lever i verkligheten.

Jag menar att det är de som tror att vi lever i ett hållbart samhälle är de som bör kallas drömmare. De saknar verklighetsförankring.

För någon dag sedan såg jag ett program på teve. Det handlade om att man nu lägger mycket kraft på att hitta sätt att lagra koldioxid, att inte släppa ut det, utan istället leda det till olika lagringsplatser. Dessa kan till exempel ligga under havsytan, där man tror att det så småningom ska försvinna, kanske. På det här viset kan man fortsätta att använda kol, olja och naturgas och låtsas att det nästan är bra. Och det är ju bra att kunna låtsas, eftersom kolanvändningen just nu ökar.

Jag tycker att samhället bör satsa stora pengar på forskning kring alkoholistvård som går ut på att neutralisera alkoholisters dåliga andedräkt. För då kan vi ju, helt i linje med energipolitiken, låtsas att de inte krökar.

Jag är en man med ganska trista intressen. Det har alltid varit så, redan som barn satt jag gärna och bläddrade i SCB:s årsbok när vi åkte på bilsemester. Mina syskon läste serier. Jag lärde mig nästan alla svenska kommuners invånarantal utantill och jämförde de skandinaviska huvudstädernas befolkningstäthet, med och utan förstäder. Snöade fullständigt in i att kunna alla stiftstäder och länsresidens.

Senare i livet har jag fortsatt med multiplikatoreffekten, DDR:s historia och transformationsgrammatik. Såna grejer. Och jag älskar det verkligen, detta att dyka ner i saker som många tycker verkar träigt och grått, svårförståeligt och dötrist. Brinner för min rätt att inte ha coola intressen, sjunger manchesterkavajens lov i sällskap av säckiga brallor och extended användning av engelska låneord. Kalla mig gärna gubbe, I like it.

Men med jämna mellanrum händer det; jag bara fullständigt tröttnar på att allt ska vara så jävla nyttigt och rejält, punkaren i mig väcks till liv och vill sabba, eller i alla fall störa, röra om i grytan en smula.

Det är här någonstans jag vill försöka vända den här texten till att jag gillar flum, att flummet är något livsnödvändigt, lustfyllt och inspirerande. Jag vill hylla flummet när skolministern hackar på det, vill någonstans påstå att det har räddat mitt liv, att det har berikat det, gjort det färggladare, svängigare. Vill sprida tanken att flummet får oss att stå ut med det gråa och nyttiga, att det ena behöver det andra, någon slags balansgrej liksom. Någonstans tror jag att skolflummet har räddat många, tror att mer flum, rätt sorts flum, skulle kunna hjälpa människor att inte vilja kasta bort sina liv, att istället söka sammanhang att växa i.

Det här är väl flum, till exempel? Jag har ju inte sagt något konkret och mätbart, resonemanget saknar helt stringens och genomskinlighet, går ju inte alls att bemöta på ett vettigt och sakligt sätt. Ändå tänker jag mig att något blev sagt.

Efter mer än ett års vila är det återigen dags för Stures Dansorkester, med Sture från Svenska Akademien, att börja spela live. Det hela tar sin början i maj månad. Samtidigt passar orkestern i fråga på att färdigställa låtar till nästa platta: “Leva levande”, som är tänkt att släppas någon gång till hösten.

På bandets hemsida www.sturesdansorkester.se kan man hitta speldatum, nyheter, musik, blogg och en hel massa annat matnyttigt.

I dagarna har jag lagt mycket tid på veden. Kvista, kapa, klyva och väldigt mycket filosoferande. Eftersom jag är nybörjare på området har jag mellan arbetspassen på vedbacken sökt upp mer kunniga personer och ställt en massa frågor. Och blivit att prata en stund, det blir ju liksom så. Tro nu för allt i världen inte att jag är den sortens som är van att prata maskiner och sånt. Men jag passar väl på att lyssna en stund, det är ju alltid läge att försöka lära sig nåt. Dessutom får jag med stor sannolikhet höra lite historier efter en stund; det brukar bli lite berättelser om förr, några tips på vägen, en skröna eller två. Och alltid ett litet hyllningstal till veden, detta jävla arbete som trots allt är ganska mysigt; det luktar gott, det är fysiskt, det är lite enformigt och mycket avkopplande.  Jag kan bara hålla med, det är faktiskt rätt skönt. Mellan varven går jag in och lyssnar på skisser mina spelvänner skickar till mig, tar sedan med mig dem ut till veden, i huvet, låter det sjunka in.

Jag tror jag vill göra en platta.

Jag känner det i min relation till språket. I musiken, rytmen. Något större, något kraftfullt som jag inte kan förklara. Det är romantiskt och oerhört drivande, det är det starkaste argumentet. Talar från magen, genom tårar och den där klumpen i halsen, asgarvet.

Det är upp till oss vad vi gör av den kraften, och vi kan göra nästan vadsomhelst.

 Känner du?

Jag hörde följande sägas, och tyckte om det. Någon var något på spåret.

”Jag tycker kultur är ett slags forskning, men på andra premisser än den akademiska forskningen.”

Är det inte rätt bra? Jag tänker att det nog är så, i alla fall ganska ofta; inom ramen för konstnärliga uttrycksformer ges chansen att utforska världen och mänskligheten utan krav på stringens, genomskinlighet, fotnoter, formalia och annat som kan vara nog så nyttigt, men ibland också bara tradigt och begränsande. I alla fall om man är intresserad av att utforska mänskligheten och sig själv, såna grejer. Om vi enbart ägnar oss åt s.k. vetenskapliga  studier av en många gånger så otroligt irrationell varelse som människan har jag en känsla av att vi missar en hel del. Och det är ju synd.

Riskerar jag att stämplas som pretto? Jag bjuder på det.

Känner mig dessutom nödgad att understryka att det oftast bara är skitkul att hålla på, att det är svårt att se någon större nytta med det som skapas. I alla fall för mig. Ändå tvekar jag inte; jag snöar in det fullständigt, släpper alla måsten och borden för att göra klart, jobba på. Gång på gång. Och det är ju det som är så vackert, att det har ett egenvärde och inte behöver tjäna något högtravande syfte; ibland är det skönt att skrika, fast man inte är arg. Att visa röven en smula känns alltid nyttigt, i alla fall så länge världen tänker fortsätta vara så jävla tråkig vissa dagar. Jag har inga bevis, men det känns.

Puke och Moderat Likvidation är bra musik, vill jag tillägga. Stor konst.